Aftonbladet – 21 mars 1863, sida 3

7 ERE, I DUeB) V UET BIEN YG GI UCILEDIAR IUTE gång. Men sådana afsägelser skulle troligen ick ega rum, om de platserna, som lemnas, inne hades på grund af föregånget val. Hufvudfrågan blir alltid i detta mål: Bör mar tvinga? och beh fver man tvinga? samma sätt förhäller det sig med den an: märkningen, att val i massa skulle kunna egs rum, i anledning af ledamöternas rätt till afsä else. Om redan det är osannolikt, att enskilda edamöter skulle, annat än i undantagsfall, be gagna denna rätt, så är det ännu vida osanno j likare, att en stor mängd af dessa ledamöter skulle på en gång gripas af lust till afsägelse eller sammansätta sig för att tvinga landstingen att företaga nya val. Den föreskrifna åldern af 35 år, emot 25 år, som äro föreslagna för valbarhet till andra kam. maren, skulle ingenting betyda. Men är det ej 1 allmänhet under detta tiotal af år från 25 fill 35 års ålder, som mannens samhällsställning bildar sig och hans karakter mognar? Kan då bestämmelsen vara betydelselös? Och visa sig icke exemplen i rikets första och sista stånd, att inom andra kammaren rätt ofta kunna finnas de som icke uppnått 35 års ålder? Skulle väl demna ålder kunna stadgas för andra kammaren? Det inkast reservanterna gjort deremot, att städerna skulle komma att ega för litet inflytande på första kammarens sammansättning, emedan de ega så få röster i landstinget, synes mig sakna grund, enär städerna likväl, i val till landstinget, ega icke mindre än dubbel rätt mot landsbygden. Representationsformen kan icke hjelpa att landsbygden hos oss eger i verkligheten så stor öfvervigt öfver städerna i folkmängd, för mögenhet och betydelse för det hela. En anmärkning af större vigt uttrycker sig i farhågan, att landstingens politiska rätt skulle menligt inverka på deras ekonomiska verksamhet, att de politiska striderna och den politiska pressen skulle allt för mycket ingripa. en besinnar man saken närmare, huru skulle förhållandet blifva? Om man antager det ofördelaktigaste, eller att nya val till hela första kammaren skulle förekomma hvart 9:de år, skulle icke under 8 på hvarandra följande landsting tillräckligt starka vanor hinna bilda sig, för att ej valen vid det nionde skulle kunna störande inverka på det hela? Eller skulle, för blotta möjligheten af ett val det 9:de året, en agitation kunna hållas i gång under de åtta? Om åter, såsom förmodligen blifver händelsen, ett fyllnadsval då och då, ovisst när, förekommer, är det väl antagligt, att af ett så osäkert och enstaka förhållande, landstingets för provinsen oaflåtligt vigtiga verksamhet skulle rubbas? Hvad den politiska pressen angår, är det en känd sak, att dess inflytande är minst just i de trängsta kretsarne, der de förhållanden, som skola bedömas, äro hvar och en nära. Vidare säga reservanterna, att landstinget, såsom valdt ur ett vidsträcktare område, skulle sakna den sammanhållning, som fordras för att göra ett godt val. Men vanligen pläga stora valkretsar anses för ett godt, när fråga är om val till en första kammare, der man påräknar en återhållande kraft. Och huru skulle man kunna tänka sig att, då landstingen fått fortgå några år, en bekantskap icke skulle uppkomma med de män, som äro verksammastoch dugligast i allmänna angelägenheter och att icke en känsla af samverkan till ett gemens.wt mål skulle bilda sig inom landstinget? Men icke nog härmed. Man befarar att provinserna icke hafva tillräckligt antal män med erforderliga egenskaper, och att de företrädesvis skulle välja Stockholmsbor. Härvid lemnar man äfven ur sigte ett förhållande, som, ehuru icke uttryckt i ett lagstadgande, måste utöfva en stark inverkan. Det är provinsernas inre benägenhet att vid riksdagen, der så många för dem vigtiga angelägenheter förekomma, helst hafva ombud från sia egen ort. Den provinciella andan är hos oss ganska stark och lärer vid dessa val icke blifva overksam. Hvad förmögenhetsvilkoret beträffar, så finner man, om man genomgår förteckningen på riddarhusets och adelns ledamöter, att endast inom detta stånd, ett större antalledamöter från landet på egen bekostnad infunnit sig vid riksdagen än som skulle, enligt det kungliga förslaget, blifva ledamöter af första kammaren. Skulle då icke, när alla andra samhällsklasser inberäknas, ett tillräckligt antal representanter finnas, som vore I stånd att för sin politiska verksamhet göra en ippoffring af 1200 rdr om året, som är skilnalen mellan det ekonomiska förhållandet för ledamöter af första och andra kammaren. För mig förekommer det, som just den del af idderskapet och adeln, hvilken alltid ansetts åsom frälseståndets egentliga kärna, eller den ordegande adeln, skulle blifva just det samhällslement, ur hvilket den föreslagna första kamnaren måhända i första rummet skulle komma tt tagas — en jordegande adel, som egde proinsens förtroende, förstärkt med sådana stora ordegare, som hittills icke egt representations ätt. Det torde finnas svårare att komma till tt sådant resultat genom en förändring af ridlarhusets nuvarande sammansättning, då man et, att en sådan förändring icke kan åstadkomnas, om icke antingen val inom vissa valkretsar anordnas, eller vissa qvalifikationer fistas id representationsrätten, och att båda dessa förindringar mer än en gång blifvit af riddarhuet sjelft afslagna. Slufligen säga reservanterna, att blotta förmöenheten bestämmer garantierna för första kamnaren. Det blir en Plutokrati. Hvilka äro då arantierna för det närvarande? I ett stånd födelns rätt allena, utan någon qvalifikation. I tt annat egandet af ett hus. I ett tredje den egativa bestämningen, att icke vara i rikets tjenst, Jlsammans med egandet af en viss jardrymd, m medför besutenhet. Skulle stadgandet af issa valklasser böra föredragas? Man har exemel derpå i det kungliga förslaget 1818. Enligt etsamma skulle en valnämnd för länet välja land antingen innehafyare af fast egendom till 2,000 e 48,000 rdis värde, eller idkare af rke med 3000 rdrs inkomst, eller konsistoriileamöter, kyrkoherdar i första klässen, pastoraer, rektorer och akademiska lärare, eller råder kollegier eller militärer af regementsoflicersrad. Sammanfattas nu icke alla dessa klasser under e gemensamma förmögenhetsbestämningar, som !. et nu framställda förslaget uppställer? Blir icke i esultatet detsamma, ehuru 1 en enklare form? i Sluter man åter klasserna och förlägger älven alrätten inom hvar och en af dem, så uppomma de största svårigheter af samtliga klasernas mångfall och fåtaligheten af hvarje lana dem. Allt kommer af samhällets egen beskaffenhet. )e gamla klass skilnaderna äro inom det nyare amhället ut ade. Deraf kommer att en fr plig et nensam mitare, förmögenheten, tilläm ör att utmär iss samhällsställning. — odtyckliga i q ämningen återkommer för frigt äfven i klassförhållandena. Om man fråar: hvarföre äro 4000 rdr tillräckliga, men icke 900, så kan man med sämina skäl fråga: hvarn kyrkoherde valbar, men icke en komI r i särskild församling, med ungefär lika e inkomst? Iilvarföre skulle ett råd i t yara valbar, men icke den närmaste ssessorn? Hvarföre är den valbar, som betaar bevillning efier andra artikeln efter 490 rdrs komst, men icke den som har 390, o. s. v.? ): En anmärkning, hvilkens giltighet måste erännas, är den, att man ännu icke sett detta indsting, att man af dem icke eger erfarenhet? an vil vinna denna erfarenhet; deri instämma la. Men ingalunda kan den anmärkningen vara lanile, att man i.alla fall icke kan till nästa I. ksdag vinna erfarenhet om landstingen såsom olitiska valkorporationer. Huru skulle detta ji ara möjligt? Ingen valordning kan blifva såan, att man skulle kunna med sk begära att inna erfarenhet af dess verkningar, innan den lifvit antagen. od Yuma n ng fela