Aftonbladet – 21 mars 1863, sida 3

Debatten om Representationsreformen. Presteståndet. (Forts. fr. gårdagsbl.) Professor Carlsson. Redan 1809 års lagstif tare uttalade behofvet af en förändring i repre sentationens form. De voro dertill föranlåtne, emedan det före fanns en inre motsägelse mellan karakteren ai den nya statsförfattning de infört i Svergeå ens sidan och den gällande representationsformen ä den andra. Stånden, medeltidens skapelser, vor väl egnade att meddela råd, att göra motstånd. men icke att gifva det stöd åt en konstitutionel ing, som ligger i uttrycket af en all ja. De saknade det första vilkoret derfö bestämd pluralitet, och de framställde fyra särskilda korporationers skilda meningar, icke ett samladt uttryck af nationens vilja. Denna inre tvedrägt emellan statsförfattningens anda och representationens form måste nödvändigt växa i samma mån som det konstitutionella lifvet utvecklade sig. Deraf den tilltagande styrka, med hvilken behofvet af en representationsförändring gjort sig gällande. Samtidigt hafva bristerna i den gamla repre: sentationsformen, genom dess egen utveckling, starkare framträdt. De rådplägande kamrarnes stora antal, hvars olägenheter förr mildrades af ett stånds öfvervigt öfver de andra, har, sedan denna upphört, mera än förr försvårat åstadkommandet af enhet i ärendenas Tehandling; t, å en annan sida har den sammanhållande kra som förut legat i utskottens öfverlägsna betydelse, försvunnit sedan stånden allt mer återtagit den Cgentliga makten. Det visar sig då klarare, att stånden äro allt för många, och hvart;för sig allt för svaga för att uppbära sin uppgift. Af dessa förhållanden uppkommer icke blott en splittring i beslut, som man ofta beklagat, utan en lika Deklaglig osäkerhet i beslut, enär dessa, ehuru en gång attade, ofta rubbas af hvarandra korsande inbjudningar från utskott och stånd, dels slutligen en betänklig föränderlighet i beslut, emedan den pluralitet af tre stånd, som fordras, kan uppkomma genom så vexlande kombinationer, då de beslutande korporationerna äro fyra. Sjelfva grunden, hvarpå helaståndsförfattningen måste vara byggd, är icke heller mera densamma. Medeltiden, hvars politiska lif hvilade på spänningen mellan olika korporationer, utrustade med särskildt utmärkande företrädesrättigheter och utgörande hvar för sig ett slags stat i staten, behöfde ståndsskilnaden, och utbildade den. Men den nyare tiden har öfverallt långsamt, nästan omärkligt, men derföre icke mindre starkt utplånat dessa skillnader inom samhällena. Så voro älven hos oss tillförene stånden i smått som i stort samhällets elemenier. Landskapsmötena voro sammansatta efter stånd så väl som riksdagarne; bevillningskomiteerna i kommimerna voro bildade efter stånd likaväl som hvart stånd vid riksdagarne hade särskild beslutande rätt i bevillningsfrågor. När nu en ny ordning för landstingen skulle uppgöras, fanns det ingen som rkado att de skulle bildas efter stånd. Ingen Lom ihåg dem, emedan de icke mera syntes till i orterna. Ett likartadt förhållande egde rum vid den nya bevillningsförordningens uppgörande, och af samma skäl. Ståndsskilnaden gjorde sig icke mera såsom förr gällande i orternas lif. Sålunda har ståndsförfattningen försvagats å pa sidan i afseende på formen för dess verksamhet, och å den andra sjelfva det underlag hvarpå den varit byggd altmera vikit, under det behofvet af en representaliog ar konstitutionel karakter alltmera utvecklat sig, och på samma sång har fortfarit den sammangjutning af kyrk och stat, som länge utgjort ett utmärkande drag vår författning. . Den allvarliga frågan är nu, om vid sådana förhållanden man icke gör bättre att ställa sig å den nya grunden och uppställa de garantier ör en ändamålsenlig representation som der gifvas, än att förbise alla de fördelar en på densamma byggd representation innebär, för att uteslutande framleta de olägenheter man förmodar kunna genom den uppkomma. Reservanterna af detta stånd inom konstitutionsutskottet hafva valt den sednare utvägen och i följd deraf, enligt sin öfvertygelse, uttalat en mängd betänkligheter emot det af utskottet tillstyrkta kungliga representationsförsleget. Det må tillåtas att vid deras inkast göra några anmärkningar. Dessa inkast hafva i främsta rummet till föremål bildandet af första kammaren. Först anmärka reservanterna att föreskriften om den längre tid, för hvilken första kammarens ledamöter väljas, helt och hållet paralyseras genom deras rätt till afsägelse. Men är det icke ippenbart, att reservanterna här gjort till regel vad som i följd af sakens natur måste blifva imdantag. Är det väl tänkbart med våra förhålanden, att de, som inför hela nationen erhålla ett så vigtigt uppdrag, skulle leka dermed och tsinnigt bortkasta det utan tvingande anleding? Kan man antaga att icke en förbindese i letta hänseende skall erkännas och aktas? Och nåste icke afsägelsen inskränkaa till de fall, då n plötslig förändring i förmögenhetsförhållanden Her ett förfall af tvingande beskaffenhet inräffar? Erfarenheten bekräftar helt och hållet denna örmodan. En sådan rätt till afsägelse är ingaunda något nytt eller något ovanligt. Den eger um på många ställen. För engelska underhuset innes den, utan att den finnes hafra tillyägabragt några täta förändringar i personalen. Detsamma är förhållandet i Holland, hvarest första mmaren är bildad efter samma grunder som n här föreslagna. I Danmark finnes äfven en rätt till afsägelse. Likväl går allt sin jemna sång, utan några vidtutseende följder. i Hvarföre bekräftas nu reservanternas farhågor icke af erfarenheten? Tydligen derföre att de iraktlåtit att taga i beräkning en grundkraft, Torkar i ett fritt samhälle, nemligen det ina iqenheter, utan hvilket hvarje epresentativ författning w skenbild och en låga. Ledamotskapet I första kammaren är icke åsom de beskrifvit det, blott ett nioårigt arbete tan arfyode. Det måste betraktas ur en annan esse för allmänna