Aftonbladet – 20 mars 1863, sida 3

all VI Nalva Syllpaliti 101 PUldavAelllte fa. bör dock inse att all möjlig varsamhet böriakttagas, då det handlar om de ord som den ena statsmakten ställer till den andra. En sak är att tala och handla som enskild person, en annan att tala och handla som representant, som ett folkets ombud. Man bör betänka sig tvenne gånger innan man uppmanar regeringen till en politik, som kan bli äfventyrlig. Motionen går ut på att Sverge skall samverka med andra makter för konungariket Polens återställande. En sådan samverkan kan bli ganska farlig. Talaren påminte om Krimkriget. Hvad trodde man vi skulle vunnit på att dä hafva fått vara med? Minnes man ej det snöpliga fredsslutet, Uppmaningar till Sverge felades ej då heller, men vår regering var för försigtig.. Och denna politik visade sig välsignelsebringande för landet. Vår handel blomstrade, kanske mer än någonsin. Talaren betviflade icke att regeringen i denna sak skulle göra hvad den kunde. Regeringen kände nogsamt landets sympsetier, äfven utan en sådan framställning som den föreslagna. Talaren kunde för sin del ej anse den så oskyldig som en annan talare. Ej hafva diplomatiska underhandlingar någon kraft om ej det är något som står bakom ordet. I stället för att vinna det förespeglade mälet, torde man lätt äfventyra att försvaga sin egen stälning och att tillfoga stora skador åt handeln och industrien som i alla händelser på ett dylikt uppträdande från Sverges sida icke hade utsigt att vinna den ringaste fördel. Att hos ridderskapet och Adeln en sådan motion ej allenast icke skall röna något motstånd, utan snarare mötas med sympatier, vore ju ganska naturligt, men hos borgareståndet, som utgjorde de fredliga yrkenas målsmän, borde man kunna vänta något mera betänksamhet i en sådan sak. Stater af andra och tredje ordningen måste vakta sig för att vilja spela en framstående roll i politiskt hänseende Sådant kunde komma att stå dem dyrt nog. Man bör ej uppträda förr än man kan något uträtta. Och talaren ville derföre afstyrka Sverge att taga initiativet i denna sak. Emellertid vilie talaren för sin del icke motsätta sig remits af motionen, hvilken talaren dock helst skulle vilja se återtagen. Hr Carlen trodde likasom h. ex. utrikesstatsministern, att initiativet i afseende på yttre politiska frågor tillhörde regeringen, och skulle talaren nog för sin del vilja afråda från att söka förändra detta förhållande. Vår historia ger bedröfliga exempel på hvart sådant kan leda. — Emellertid läser man hr Björcks motion ganska illa, då man tror att han åsyftar att Sverge i detta fall skall handla på egen hand. De öfriga makternas samverkan är förutsatt som vilkor för Sverges uppträdande, hvarjemte i samma motion uttryckligen står att detta skall ske på diplomatisk väg. Skulle det vara något orätt af representationen att gifva regeringen en antydan om hvad densamma önskar att hon under vissa förutsatta omständigheter skall göra. Talaren trodde det ej. — Emellertid är alltid ändamålet med motionen i så fall vunnet, att ministern offentligen tillkännagifvit, att regeringens sympatier gå åt samma håll som våra egna. Och vi ha nu allt skäl att tro regeringen, att tro att densamma handlar i nationel riktning, men andra tider hafva funnits och då hade nog motioner sådana som den ifrågavarande till och med varit nödvändiga. — Nu, när alla talare hafva uttalat sina sympatier för det ämne, hvarom motionen handlar,: så kan detta visst anses såsom ära nog för motionären och han kunde kanske för sin egen del dermed vara nöjd, men i ett så vigtigt ämne torde det ock vara skäl e stånd, inom hvilka ingen dylik movit väckt, finge uttala sin mening, hvarföre talaren också önskade motionens remitterande. — För öfrigt förlitade talaren sig på utskottets formulering af det blifvande förslag till skrifvelse, att den blir gjord med all den varsamhet det grannlaga ämnet kräfver. Hr Linadeström ansåg det ej annat än som en dyrbar och kär pligt att räcka en hjelpsam hand åt Kosziuskos och Sobieskis fädernesland, Visserligen resa sig håren på våra hufvuden då vi tänka på alla de grymheter ryssarne i detta olyckliga land föröfvat. Påminner ej Pragas brand om Magdeburgs förstörelse? Kunna ej Rysslands segrar närmast förliknas med en Tillys nesliga och blodiga bedrifter? Påminna ej kossackerna om vildarna i Amerikas urskogar? Böra väl då Europas folk stilatigande åse allt detta? Skola de längre tillåta att den heligaste af alla känslor, fosterlandskärleken betraktas som det förkastligaste af alla brott? Talaren hoppades på motsatsen. Ville också derföre instämma i motionen och gjorde det så mycket hellre som han vore öfvertygad om att det skall innerligen glädja hvarje svensk man om Polen åter kan resa sig ur sitt förfall. Talaren ville dock önska att ekonomiutskottet med tillbörlig försigtighet behandlar frågan. Hr Lallerstedt hyste den åsigten, att motionen icke egentligen hade annat syfte än att på en omväg stä!la en interpellation till utrikesministern — ministern har också svarat. Nu, och sedan tillika sympatierna fått tillfälle att uttala sig, är det således i det hela likgiltigt om motionen återtages eller remitteras. Det är dock onekligen ett framsteg att vi kommit så långt att vi inom representationen kunna syselsätta oss med de utrikes angelägenheterna. Dessa diskussioner hafva också alltid förts på det mest grannlaga sätt. Helt naturlig är ju den känslan hos en svensk man att han önskar att hans land må hafva ett ord med i rådslagen om Europas angelägenheter. För öfrigt har ju också grefve Manderström uttryckt sin belåtenhet md att representationen intresserar sig för och diskuterar den yttre politiken. Må Försynen bevara oss för att rikets ständer skulle såsom under en förgången tid direkt kunna bestämma öfver krig och fred. Men riktningen för den utländska politiken kan af riksdagen bestämmas. Man har talat om vådorna deraf att representationen ingriper uti den yttre politiken; men erfarenheten visar, att de största vådor och olägenheter kunna I uppstå deraf, att denna politik blir för representationen helt och hållet främmande. Man erinre sig blott familjefördraget af 1812. Nu vore sådant fördrag en omöjlighet, äfven om en regering funnes som vore benägen att afsluta det. Uttrycken af den allmänna meningen, vare ig utom eller inom representationen, utöfva i våra dagar ett inflytande kanske större än diplomatiens. Diplomatiens roll är ju nu ej mera densamma som förr. Förbättrade kommunikationer hafva närmat folken till hvarandra, och närmare och bättre kunna nationerna nu utbyta tankar med hvarandra, utan att det behöfver ske förmedelst diplomatiens språkrör. Hvarthän syfta väl dessa manifestationer i utiändska frågor, dessa meetings, dessa kammardebatter, 0. s. V., om ej derhän att utan krig kunna utöfva en moralisk påtryckning, tillräcklig för att framtvinga det goda man åsyftar. Det finnes väl knappst något land i veriden, undantagandes de närbeslägtade skandinaviska, hvars öde bör ligga svenska folket så nära om hjertat som Polen. Sverge och Polen ha egt samma dynasti; Polens olyckor har Sverge i icke ringa grad förskyllat; på samma slagfält nedsjönk Sverges och Polens stjerna; planen för Polens delning var samtidig med en af samma makter uppgjord plan till delning af Sverge. Ar det då för mycket att representationen i en sådan sak säger sin tanke. Det är visst sannt, som grefve Manderström säger, att tydningen af 1 S wienertraktaten är omtvistad, men när hafva ej sådana diplomatiska akter som innehålla garantier för rätt och frihet varit omtvistade? Och huru denna paragrafs uttryck än må tydasinnehål:a de dock alltid försäkran om en rätt, större eller mindre. Så har åtminstone Englands berömdaste statsman uppfattat den, då han isin påsista tiden ofta omtalade depesch efter förra polska resningen uttryckligen uttalade den åsigten, att Rysslands förpligtelser mot. Polen icke undergått den ringaste förändring. Ar det då olämrligt