Aftonbladet – 20 mars 1863, sida 3

öljder mätte blitva hvilka som helst, man hade lock uppfyllt sin pligt, då man protesterat mot let omenskliga i att hetsa vilda barbarer, ociviiserade horder mot ett ädelt och olyckligt folk. Hr Berger. Utan tvifvel är det ingen bland ss som icke hyser det mest lifliga deltagande ch de varmaste välönskningar för det olyckiga Polska folket. Jag erkänner ock villigt det idla och hösa syftemålet uti hr Björcks motion. — Men en annan fräga är det dock, huruvida det n vara politiskt klokt att rikets ständer, på tt som motionären föreslagit, blanda sig i de liplomatiska underhandlingar rörande Polen, vilka otvifvelaktigt redan äro i verksamhet. Följden deraf skulle efter min uppfattning cke blifva annan än den, att svenska representionen, hvars råd och inflytande i dennafråga geringen i allt fall icke vidare komme att taga anspråk, skulle på sig obetingadt hvälfva ansvaret för eventualiteten af ett krig, vare sig att inderhandlingarne antingen fördes på ett mindre illfredsställande sätt eller icke ledde till det snskade målet. Ett så beskaffadt ansvar, hvars itsträckningt icke ens kan anas, anser jag att rikets ständer noga böra akta sig för. Då jag dessutom är fullt öfvertygad derom, utt vår regering noga känner icke allenast de varma sympatier för Polska nationen, som öf verallt inom landet och inom representationen sifva sig så ovedersägligt tillkänna, utan äfven in rättighet och sin pligt att, utan någon påtötning från städernas sida, kraftigt och på ett nationen värdigt sätt deltaga i underhandlinsarne angående Polen, och det väl ingalunda ir att befara det regeringen skulle åsidosätta ina pligter i detta hänseende, torde ett bifall ill det väckta förslaget få anses såsom mindre pehöfligt på samma gång som det till sina följler skulle kunna komma att medföra allt för tora vådor. I en så vigtig och vidtutseende fråga som lenna har jag önskat att dessa mina åsigter nåtte få medfölja till ekonomiutskottet, dit remiss af hr Björcks motion icke lärer kunna förvägras. . Hr Wallenberg. Ingen torde väl vilja förneka att, i afseende på stora politiska frågor i ulmänhet, gäller att hvad som i ena ögonblicket n vara lämpligt, i ett annat torde vara olämpt. Hvad som är bra i dag, kan vara illa i morgon. Så ock i afseende på denna motion, i wilken talaren för öfrigt instämde, likasom i de r Polen uttalade sympatier. Men onekligt vore 1, att man ej borde motsätta sig remiss af moionen, ty att detta skulle i utlandet misstydas, lerom vore talaren öfvertygad ; men ej fruktade alaren, i likhet med hr Trägårdh, att sjelfva lenna opinionsyttring, so.n motionen afser, skulle utlandet misstydas. Hr Renström förklarade, att ingen kunde ner än han önska Polen all möjlig framgång, nen kunna eller böra rikets ständer göra något ill eller ifrån denna sak? Då Sverge, såsom en bland undertecknarne af Wienertraktaten af år 1815, eger rätt att deltaga i de underhandlingar, som röra denna fråga, så vore talaren också öf vertygad om, att regeringen utan all påstötning skall på diplomatisk väg göra allt hvad man kan ;inska. Det enda, som för representationen är utt göra, är att hvar och en representant inom sitt esp. stånd uttrycker sina sympatier för det olyckiga folket, men att ingå med en särskild skrifvelse till K. M., såsom föreslagits, funne talaren betänksamt och till och med vådligt. Man kan änka sig att en beväpnad intervention kan comma i fråga; skulle väl regeringen då, efter utt hafva från rikets ständer fått emottaga en sålan skrifvelse, kunna undandraga sig att till lenna intervention lemna sin kontingent af truper? Talaren trodde det icke. Vore det väl då välbetänkt, att på detta vis indirekte uppmana egeringen att inveckla oss i krig med vår mäkiga granne? Nej! Talaren måste på dessa skäl notsätta sig motionen, hvars remiss talaren dock cke ville förhindra. Hr Alander, Onekligt vore väl att, om Polen ifven denna gång dukar under, så blir Rysslands makt derigenom ytterligare ökad, och fåfängtär tt invända, att Polen dock alltid skall göra Ryssland bekymmer, ty Polens materiella resurser skola likafullt komma Ryssland tillgodo. Den som ser tillbaka i vår historia finner snart att Sverge, om något land, har skäl att intressera sig för Polen. Våra Carlar och Gustafver hafva från detta land hemburit många blodiga ;rofeer; och må vara att omständigheterna då ;vungo till en sådan politik, ingen tör väl dock vilja neka, att Sverge har här mycket att försona och att Sverge ej är utan sin andel i skulden till Polens olyckor. Hvad den föreslagna skrifvelsen beträffade, så trodde talaren att densamma mindre borde uttrycka en önskan än innehålla ett tillkännagifvande om de sympåtier, som svenska folket och dess representation bekänna. Och säkert vore väl det, att regeringen med intresse förnimmer riksdagens tankar i en så vigtig fråga. För öfrigt kunde talaren ej anpat än med ogillande och förtrytelse höra det der talet om Sverges svaghet. Sannt vore väl att Sverge är en jemförelsevis svag makt, men hade man alltid tänkt lika mycket derpå som i våra dagar, ej hade Sverge då haft så många lysande blad i sin historia att framvisa, ej hade svenska folket då varit erkändt såsom kanske det stridbaraste och ett af de till sjelflörsvar kraftigaste i Europa. Hr Ilierta ansåg utrikesministerns anförande visserligen innebära en varning mot att låta känslan i politiska frågor hafva för mycken taian. Men vid en uppmärksam genomläsning af berättelsen om hvad på riddarhuset sig tilldragit och blifvit yttradt, så kunde talaren ej komma till samma slut som en föregående talare, utan måste finna alla de farhågor, som i följd af denna motion blifvit yttrade, fullkomligt oberättigade. Talaren uppläste de artiklar i wienertraktaten, som handla om konungariket Polen och yttrade derefter att hans åsigt vore den, att då motionären ej ville gå längre än yrka på verkställighet af denna traktat, vore väl en uttalad önskan derom den mest oskyldiga i verlden. Det vore ju blott en avis för Rysslands kejsare, att det finnes andra folk som intressera sig för Polens öde, och trodde talaren också att man ej derföre behöfde fen drömma om krig m. m., utan att borgareståndets ledamöter kunde, efter att hafva skänkt motionen sitt understöd, ganska lugnt gå hvar och en hem till sitt och sofva på saken. : H Lindström uttalade den öfvertygelsen, att sällan någon fråga af så framstående vigt som denna varit föremål för ståndets uppmärk samhet. Det vore nu, inom en ganska Mört tid, andra gången Sverges förhållande till utrikes makter kommit på tal inom representationen. Orsaken då var vårt intresse för ett oss närbeslägtadt folk, orsaken nu är att en olycklig nation vädjar till menskligheten mot sina förtryckare. Nu kan diskussionen ej leda till annat än att uttala sina lifliga, sina varma sympatier för detta folk. Här gäller nemligen att på landets regering utöfva en mora isk påtryckning. En sådan fråga har väl aldrig förr inom representationen varit å bane! Man skulle kanske kunna fråga: Hvad rör väl oss Polens affärer?4 Svaret blir: Jo ganska nära! De röra vår egen framtid, vårt hjerta, vår ära! Här är det en blodskuld Europa har att betala. Med skäl kunde den berömda författarinnan madame Staöl utropa: Det är ej Europa som bör döma Polen, Europa bör tvärtom ställa sig inför Polens domstol, för att dömas för sina brott mot detta olyckliga land! SHvad är att göra ? fråga många; Protestera hafva vi gjort! — Jo, blir svaret, ännu kunna vi göra ganska mycket. Vi kunna inverka på regeringarne. Och visserligen är detta sannt. Den allmänna opis makt är stor. När har vil ettstort steg tionens tjenst tagits, när har en frihet vunnits, utan att det varit allmänna opinionen cam dertill gifvit imnnlken 2 Hictniion