Aftonbladet – 20 mars 1863, sida 3

har emellertid nu, hvad e motionen än m atte få, erhållit visshet om ställningen och tänkesätten inom representationen uti denna fråga. Hr Ridderstad. Bland de många frågor, som förekommit vid detta riksmöte och som ännu kunna förekomma; intager utan tvifvel den under diskussion nu varande en förnämlig plats, ja, kanske den förnämiigaste. Se saken huru man vill och säga om den ijemväl hvad man vill, så innebär den i sina följacr möjligheten af det betydelsefulla, gamla uttrycket: antingen —— eler — Antingen skall diplomatien lyckas å fredlig väg lösa den invecklade knuten på ett för menskligheten, för folken, framförallt för det polska folket lyckligt och välsigneisebringande sätt, eler skall man nödgas vädja till svärdet för av! S5nderhugga den. I det frra fallet skulle Sverge, derest det deltager i lösningen, ådagalägga att det ännu i dag lefver med fulla ock friska krafter ett verkligt nationelt lif, samt på ett hedrande sätt visa verlden att det, såsom fordomdags, ännu alltjemt med kraftig kärlek omfattar de europeiska folkens stora lifsfrågor; i det sednare tallet — eller derest svärdet måste tillgripas — skulle Sverge icke uppfylla något annat än en stor och helig pligt och det icke blott emot Polen, utan äfven emot sig sjelf; en pligt, som, hvad svårigheter och bekymmer dess uppfyllande än kunde medföra, troligast skulle föra oss till förnyad ära och ökadt anseende samt möjligtvis bereda oss en framtid, vida mer lysande och betryggad än den som under sednare tider föresväfvat oss. N Petter den första yttrade vid slutet af sin lefnad, att han mottagit Ryssland som en bäck och lemnade det som en flod. Katrina den andra yttrade likaledes vid slutet af sin lefnad, att hon mottagit Ryssland som en flod och lemnade det som ett haf. Så är det ock. Läser man Rysslands historia skall man finna, att det redan i de uräldsta iiderna framträngde med växande eröfringslystnad och i sednare tider syftat och sträfvat till verldsmonarki. Betrakta vi äfven Rysslands nuvarande ställning, så utgör den en slaglinie — en bataljlinie, som riktar sin venstra flygel emot Turkietoch sin högra flygel emot Sverge samt har eller vill hafva — sin center i Polen, med hela fronten vänd mot det öfriga Europa. Betydelsen häraf eller afsigten härmed kan ej ses från mer än en enda synpunkt Det är ock lätt att visa, det Ryssland med säker blick uppfattat möjligheten af sitt mål. Ingen kan numera sväfva i okunnighet om att Ryssland i Östern velat förvandla Dardanellerna till sin fästningsport å den venstra flygeln, samt i Norden Sundet till sin port på den högra. Skulle Ryssland också en gång lyckas häri, så har det äfven uppnått sitt syftemål. Med tvenne stora haf, det Svarta hafvet i Östern och Östersjön i Norden, ett på hvardera af dess flyglar samt omslutna af dem, skulle det kunna trotsa hela Europa, ja! klämma det med jättearmarne till döds. e trenne rikena, Sverge, Polen och Turkiet, hvilkas eröfring och trygga besittning utgör vilkoret för denna politik, hafva också vida mer än några andra länder erfarenhet af dess skaplynne. Af historien veta vi nemligen att Rysslan: alltid först sökt att undergräfva all inre sjelfständighet och förmedelst ordnade partistrier försvaga och sönderslita, för att sedan slå ned. Från rysk sida kan ej heller något afstörre vigt åtgöras emot något af dessa länder, utan att tilldraga sig de tvenne öfrigas största uppmärksamhet och lifligaste intresse, åtminstone bör det icke derförutan kunna ske. När derför den revolutionära krigstrumpeten nu ljuder i Polen måste dess toner äfven återljuda inom Sverge och Turkiet. Båda måste fråga sig: hvad hafva vi att göra? Sverge mäste framförallt göra sig denna fråga, icke blott derför att det i viss mån äfven gäller det, utan ock derför att det utgör det civiliserade Europas förmur, samtsäkerligen icke — liksom Turkiet — vill jåta någon makt betraktasigsåsom en redan sjuk man, hvilken i kritiska ögonblick intager sjukbädden. Frågan kan också under inga omständigheter blifva för oss hvarken mera eller mindre än tvåfalldig. Antingen måste vi känna deltagande för Polen eller också !ikgiltighet; antingen måste vi tala, eller också tiga; antingen måste vi kandla elier också slå armarne i kors. Något annat gifves icke. Jag är öfvertygad om att Sverge känner ett djupt deliagande för det olyeliga, det så grymt förtryckta, arma Polen. Opinionen inom lande har i detta fall tillräckligt lifligt uttalat sig. Tidningarne från alla orter bära derom vittnesbörd. Likgiltighet finnes alltså icke. Men då deltagande finnes, bjuder det oss ock att tala — och att tala ett språk öfverensstämmande med våra förbindelser och intressen samt med en klok och redlig politik. Att tiga vore också att sjelfva frånkänna vårt land allt värde, att utan all yttring af våra lif nedsjunka från all betydelse såsom nation, att för alltid afträda från den politiska skådebanan, förfalla till en stat af den svagaste ordningen. Men tala vi, så måste vi underkasta oss alla eventualiteter, och en man stå bakom ordet. Följaktligen måste vi, då vi tala, bereda oss på att handla. Men för så vidt vi skola ingripa i händelsernas gång och dervid kunna utveckla erforderlig kraft och såmedelst leda uppgiften till ett lyckligt slut, måste också den största endrägt råda inom hela riket, mellan regering och folk. Regeringen måste veta folkets mening och folket regeringens. Känner regeringen folkets tänkesätt samt: att den tryggt kan stödja sig dervid, så skall den deraf vinna ökad styrka och tillit; på samma gång folkets kännedom om regeringen skall öka dess förtroende och benägenhet till uppoffringar. För min del uppfattar jag äfven hr Björeks motion så, att den afser framkallandet af detta goda förhållande; och på samma gång jag instämmer med dem, som önska motionen remitterad till ekonomiutskottet, kan jag ej underlåta att tacka hr Björck för motionen och det sätt hvarpå han deri behandlat det vigtiga och grannlaga ämnet, enär det synes mig vittna om lika mycket mod som moderation. Men ehuru väl jag sålunla yrkar motionens remiss till utskott, tillåter jag mig likväl tilllägga, det jag skulle önska att utskottet ej allt för mycket brådskade med dess behandling. Händelserna komma säkerligen nu att utveckla gi med den största hastighet. Utskottet kan altid af dem sättas i tillfälle att se frågan från andra och flera synpunkter, än vi nu kunna göra, samt sålunda med ledning deraf och vid lämplig tidpunkt formulera det slutliga betänkandet på ett sätt som bästoch värdigast motsvarar landets ära, riksförsamlingens anspråk och ståndets u:talade tänkestätt. Hr Blanche. Det var oväntadt att inom ett stånd, som förut uttryckt så stort deltagande för Italien, förnimma betänkligheter när det rörer Polen, oss i alla afseenden närmare. Det ser ut som skulle man frukta för Ryssland, detta Ryssland, som på två månaders tid icke förmått besegra de halfbeväpnade guerillaskarorna i Polens skogar. Om jag här fruktade något, så vore det att man icke kan uträtta något på den diplomatiska vägen som här föreslås. Få länder hafva varit föremål för så många diplomatiska noter som Polen. Redan år 1817 eller två år efter wienertraktaten protesterade England på diplomatisk väg emot Rysslands åtgärder att, i strid med de i samma traktat Polen medgifna rättigheter, suspendera laadtdagen och införa censuren, i stället för den utlofvade tryckfriheten, Men icke destomindre stegrades Konstantins militärdespotism, hvilken slutligen föranledde den stora insurrektionen, som slutade så olyckligt. Äfven då protesterade på samma väg RLåde England och Frankrike. en Nikolaus förklarade, liksom Alexauder II nu, att Polen skulle återupprättas, men först sedan han qvätt insurrektionen och beredt Polens lugn. Men orden: Polens lugn i en rysk kejsares mun betyda detsamma som Polens graf, grafven i Urals koppargrufvor, grafven under Siberiens snö. Det är det ryska begreppet om de länders lugn, hvilka Ryssland eröfrat. Det vore således, enligt min tanke intet att vinna nå den dinlamai