Aftonbladet – 20 mars 1863, sida 2

3 HA -: det i främsta rummet, tillhör att predika mildhet och fördragsamhet. Äfven jag finner visserligen brister i det ifrågavarande förslaget, som möjligen lätt nog kunnat undvikas. Men jag tror, att då det hela är väl formadt, så bör det ej förkastas, för att någon del deraf kunnat vara något bättre. Jag tror att då ståndsskilnaderna inom det enskilda lifvet äro snart sagdt helt och hållet försvunna och, der de ännu fortfara, uteslutande bero af tvånget och a nog förödmjukelsen att folkrepresentationen är indelad i särskilda stånd, då är ock tiden inne att låta dessa skilnader upphöra äfven inom det offentliga lifvet. Då kunna de, der tillämpade, väl skada, men aldrig gagna. Jag tror, att genom attgöra en sådan skiljsmessa fullständig, genom att införa förenklade former i tvenne af folket valda kamrar, genom representationens årliga sammanträden och representanternas val på längre tid, hufvudgrunderna äro lagda för en sådan reform, som svenska folket behöfver och önskar, för att med endrägt och den nya tidens styrka framgå på den nya utvecklingsbana, som en högre makt åt oss utstakat, om vi icke sjelfva derför ställa hinder i vägen. Jag tror att uti dessa hufvudgrender, sådana de finnas tillämpade uti det kgl. förslaget, icke blott anspråken på rörlighet, utan äfven på kontinuitet och fasthet äro tillräckligt motsvarade. Jag tror slutligen — och detta är för mig ett hufvudmotiv — att det enda sättet att bibehålla och äfven framdeies vinna beständ åt en folkvänlig, konstitutionel regering är en reform i den riktning, som regeringen nu sjelf föreslagit, och hvarigenom hon framdeles skall kunna uti representationen finna ett fast, icke såsom nu endast ett prekärt och tillfälligt stöd fisr sina åtgöranden till landets förkofran och bästa. Hvad särskildt beträffar det stånd jag har den äran tillhöra, för hvilket jag har att tacka både min elementära bildning vid universitetet och den lycka jag under nio riksdagar egt att få deltaga uti öfverläggningarna och besluten om ett älskadt fosterlands angelägenheter, och der jag i öfrigt inhemtat de, ehuru ringa, politiska insigter jag kan besitta, kan jag naturligtvis icke vara fremmande för en känsla af den uppoffring ståndet gör genom att afsäga sig en dyrbar medborgerlig rättighet. Men jag tvekar icke att tillägga, att jag icke blott ur det allmännas utan äfven ur ridderskapet och adelns eget intresse anser denna uppoffring vara förestafvad af både nödvändigheten och klokheten. Svenska adeln har stora minnen, hvilka aldrig kunna utplånas ar Sverges, ja Europas häfdeböcker. Den har både på den krigiska ärans fält och inom det svenska parlamentet städse med utmärkelse försvarat sin plats. Den har äfven länge oftast tasit initiativet vid reformerna både inom landets agstiftning och sociala områden. Men detta iativ är förloradt, spiran vacklar alltför myct i dess hand, såsom stånd betraktadt. Det år då tid att nedlägga densamma och såsom en åldrig konung öfverlemna den i folkets händer. Jag tillstyrker bifall till K. M:ts proposition om antagande af ny riksdagsordning och dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen. Hr G, H. Ehrenhoff. Enligt min tanke hade regeringen gjort klokast att icke taga initiativet uti den nu för handen varande fråga, ty dels kan det med skäl anses mindre höfligt att den ena statsmakten förklarar den andra ouuglig, dels vorde en försigtig eftertanke hafva kommit regeringen att inse, det försöket från dess si ia, att omintetgöra den bestående formen för den anIra statsmakten, lätteligen kan blifva ett prejulikat för denna att å sin sida göra fordringar, som sätta regeringen i förlägenhet. Ehvad än utgången må blifva, så har regeringsmakten derpå intet att vinna, ty faller förslaget, så är fara värdt, att det stöd regeringen hittills funnit hos den förkastade delen af nuvarande representation betydlig! minskas. Anages det deremot, så skall i minnet alltid qvarstå hos den nya representationen detta regerinsens försök att ingripa i den andra statsmakens enskilda angelägenheter, och ju friare institutionerna för denna blifva, desto angelägnare skall den finna för sin säkerhet nödigt att för tramtiden värna sig mot dylika försök. Jag vet allt för väl, att regeringen stödjer sitt örfarande på borgareoch bondeståndens adresser och på de petitioner som inkommit från lantet. Men enär de två ståndens begäran icke afsåge mindre än att köra ut den andra hälften af representationen, hvilken hälft, enligt konunsens egna ord, icke förverkat sin rätt, så synes det mig som regeringens tjenstvillignet gått längre än aktningen för sekler gamla icke förverkade rättigheter kräft. Och de påtryckningar regeringen fått vidkännas af de så kallade vetitionerna hade sannolikt icke framkallat ånsestropet försent, om regeringens tid medgifvit henne att undersöka petitionernas ursprung och setitionärernas oskuldsful a medvetslöshet i allnänhet, i hvad som rörde deras egen uttryckta begäran. Öm äfven genom mångåriga agitationer den mvarande reformfrågan i och för sig fått ett utseende af en nationalönskan, så torde sjelfva frågans natur anvisat regeringen den ställning af medlare hon bort intaga, ty att uppträda såsom imstörtare kan en regering endast då göra, när aon har i sin makt att bestämma öfver framtilen. Och hvem vet om icke den brandfackla, som regeringen nu utkastat, blifver just den våda ör regeringssättet, hvarom h. exc. hrjustitieministern i sina motiver ordar. Eller föreställer sig regeringen, att den hyllning och det smicer, som nu på henne flödar, kommer att räcka längre än till dess hennes lofsjungare hunnit hopolocka sista grandet af den makt, regeringen så sodvilligt synes vilja anförtro i deras händer? Man behöfver i sanning ej mycken statsmannaerfarenhet för att inse, att ingen konstitutiorel regering kan hafva någon varaktighet, utan utt hon eger varaktiga vänner inom representaionen; — likaså, att den politiska vänskapen är stark i den mån de kontraherandes intressen sammanfalla med hvarandra. Men hvarest uti det nya förslaget finner man detta för regeringsmaken, för ordningen i samhället så nödvändiga stöd? — Inom första kammaren vill man säga; — men på hvad stödjer man detta förutsägande, 1å den politiska karakteren hos de personer, som skola tillsätta denna kammare, är lika litet känd som hos dem som blifva valda. Om regeringen imnar hemta sitt stöd uti den a-istokratiska känsla, som förmenas skola uppstå hos första kammarens ledamöter genom den större förmögenhet de antagas komma att ega, så har regerinsen illa tjenat den så kallade f ihetens sak, hvars örkämpe regeringen blifvit, enär det för en hvar är bekant, att penningearistokraten är den mest förtryckande af alla. H. exc. hr justitiestatsministern yttrar, att regeingens förslag icke kan anses komma för tidigt. En motsatt tanke vågar jag hysa, på den srumd, att ett förslag af så stor vigt för Sverges framtid kommer alltid för tidigt, så länge dess nytta för landet stödjer sig på luftbilder, — och ommer ändå mer förtidigt, om afsigten dermed ir att återinföra en namnstämperege ing i Sverge. Hvad vårt land med sitt politiska läge framrör allt behöfver är en regering, stark icke allenast på papperet, utan älven 1 sin ställning till rolkombuden; — men jag underställer hvarje inkande mans bedömande hvad kraft och hvilet stöd en regering har att påräkna af en folkförsamling, som genom sin sammansättning kan till största delen komma att sakna den nödvändigaste af all sjelfständighet, nemligen den som bildningen gifver omdömet, Denna brist i förslaget har regeringen sannolikt icke ansett af någon betydenhet, enär denna Mimers Brunn, hvarur all visdom hemtas, hvarje afton äfven är tillgänglig för representanterna, och om rtegerinsen hemtar ur samma källa, så kan icke annat än frid, enighet och kraft uppkomma. Men som för mina ögon denna källa, ur fosterländsk synpunkt, icke är rätt klar, så kan jag för min fel ej godkänna en sådan invändning. Ått en annan form för vår representation kan