om man tanker och icke later nantöra sig af en omotiverad förtjusning. Och om her rar rådgifvares synbara bäfvan för en förmodad annalkande storm äfven var ganska betydlig, så torde likväl framför deras egen säkerhet de kunnat och bort vara betänkte på att bereda konung och fädernesland en tryggare hamn, än den regeringens förslag kan erbjuda. Slutligen mina herrar! Då Bh. exc. hr justitiestatsministern uti sin orlofssede! till rikets ständer städse värnat Sverges sjelfständighet, så tror jag att ridd. och adeln för dess del ensamt för tjenar detta beröm, om ridd. och adeln, då af görande tiden kommer, icke förr nedlägger sin representationsrätt än ridd. och adeln blifvit förvissad derom, att våra eftertridare, om så påfordras, kunna förtjena samma vittnesbörd. Frih. C. A. Raab, Under mera än 50 år hafva vi oupphörligt sysse!satt oss med förslager till representationens ombildning på ståndsintressenas grund, utan att något enda af alla dessa motsvarat nationens eller ständernas anspråk på en ändamålsenlig reform. . dag hafva vi glädjen helsa ett förslag till representationens ombildning, bygdt på andra grunder, onekligt det bäst utarbetade, det mest enomförda både till grundprinciper och detaljer af alla hitintills framlagda och som fyller nationen med rättvisa förhoppningar. Justitiestatsministern har i ett väl motiveradt anförande vederlagt de anmärkningar, som at presteståndets reservanter blifvit gjorda mot förlaget. Dessa anmärkningar förefalla mig ock lätt vederlagda. Flera talare hafva anfallit detta hans anförande och förslaget på ett mindre grannlaga sätt. De hafva i sak ingenting anfört, de hafva ingenting bevisat. Löst framkastade generella åsigter om uppstående faror för landet och konungamakten äro endast spöken, som icke skymma de verkligt hotande gestalter för vår lugna framtida utvecklings gång, som framträda på den politiska skädebanan, om re Presentationssättet skulle fortfara i dess nuvarande antiqvariska skick. Jemte denna min tacksamhet för detta af regeringen framlagda förslag, begagnar jag tillfället uttrycka landets odelade bifall till de promulgerade kommunalförfattningarne, hvilka nu äro brygsan för öfvergången till detta representationsförslag; förklarande högtidligt denna väg vara den enda till den önskade representationsreformen, hvarför landets tacksamhet mot konvung och råd skall lefva i generationer och så länge de ännu hafva känsla af sitt väl och sin frihet. Man talar om den historiska grunden, om kontinuiteten af landets stora intressen, som. förmenar man, blifvit sviken. Man har onekligt rätt att fordra, att en representationsreform måste uppsöka och adoptera alla samhällets konservativa intressen för att vid sidan af de progressiva tillförsäkra landet en lugn och kraftig framtida utveckling. Och man har på ett förtjenstfullt sätt löst denna svårighet. Utan tvifvel skulle många önskat, och jag har räknat mig till deras antal, att ståndsprincipe till viss del varit representerad i öfra kamn ren genom t. ex. 25 personer valda af hva i stånd, som med ett antal af konungen valda embetsmän och en del ur landstinget valda personer, skulle utgöra första kammaren. Vid närmare betraktande huruvida 25 af hvardera adel, preste-, borgareoch bondestånden skulle bättre representera samhällets högre intressen än t. ex. 100 ur landstingen, valda inom den föreskrifna census, så har jag kommit till den öfvertygelsen att förslagets första kammare eger stort fö reträde framför en kammare med elementer eller fragmenter af våra stånd. När förslaget genom J:ndstingsinstitution lagt i vår egen makt att gifva rätt åt denna konservatism, kan man icke mera begära. Och det bar det äfven gjort, ty enligt Forsells statistik för år 1844 egde adeln uppskattad jord till belopp rdr bko 75 mill. Presteståndet en förmögenhet af c:a 1 Borgareståndet 69 oc Ofrälse ståndspersoner 5 Eller tillsammans 204 mill Bondeståndet ... .. . 172 4 å vidt man stödjer konservativa elementer på förmögerheten bör det alltså vara tryggadt. Med den andra kammaren är det icke lika välbestäldt. Här har man frångått den häfdgamla grunden för rösträtt på sockenstämma och för val i allmänhet. Här röstar man pr capita till elektorer. Till landstinget deremot vid elektorsval efter förmögenhet. Första kammarens ledamöter tillkomma genom landstinget, som äf ven det uppkommit genom elektorer. Alltså genom dubbel valtörrättning, under det att andra kammarens riksdagsmän genom enkel valförrättning blifvit af elektorer direkte valda prcaita. Detta är en omvändning af hvad eljest orde vara. Och hvarför icke taga ur landstinet, under strecket 80,000 rdrs förmögenhet, en del representanter till andra kammaren och be ålla samma röstskala för elektorer till andra kammaren, som till landstinget? Detta är onekligen ett fel i förslaget af icke ringa vigt och stor framtida betydenhet. Förr än förslaget undergår förbittring härutinnan fruktar jag för dess slutliga öde. Sedan härmed öfverläggningen var afslutad, förklarade landtmarskalken mem rialet, enligt 81 8 regeringsformen, hvilande till nista riksdag. Prostoståndot. Biskop Björck ansåg visserligen icke hvar och en skyldig att yttra sig, men då ståndets alla ledamöter i konstitutionsutskottet reserverat sig mot det kongl. förslaget på ett så grundligt och skarpsinnigt sätt, fann sig talaren förbunden att säga sin mening, helst denna ej stämde öfverens med reservanternas. Man kunde eljest tänka. att den som tiger han samtycker. Talaren ville för öfrigt ej vara bunden i fråga om votum vid en blifvande riksdag, utan endast uttrycka sin nuvarande åsigt, hvilken nog kunde förändras i en så vigtig fråga, som så kort tid varit å bane och som ej mött någon eller blott obetydlig kri ik; hvarje sann fosterlandsvän måste derföre nska att detta förslag måtte noggrannt skärskå das. Reservationen är så skrifven, att man efter dess genomläsning studsar och frågar sig hvad deremot kan invändas. Men talaren önskade den icke framgång. Trot: dets eljest lyckliga ställ ning, finnes det ett i förfärlig grad växande ondt som tär på sammhällets innersta lif, nemligen folkets misstroende mot en del af representationen, den som bör bevaka dess högsta och heligaste intressen. Då detta misstroende mot presterskap och kyrka, möjligen äfven af andra skäl, underhålles och tillväxer, måste prester skapet handla så, att ej deraf hinder uppstå för reformen. Då inom landet så många röster höjas mot ståndsrepresentationen, som förlorat allt troende, så vågar man hoppas på en lycklig lösning genom den enighet som råder mellan konung och folk; man kan hoppas att den skall vinnas utan de brytningar, som eljest vore att befara vid ombildningen af en institution, som vuxit tillhopa med nationens historiska lif. Trots reservationen trodde talaren att förslaget uppfyller den fordran man har på det att sluta sig till denna historiska utveckling, som behöfver just hvad förslaget innebär, samt kunde ej annat än önska det framgång, så vidt ej visas kunde, att de betänkligheter och vådor, hvarom reservationen talar, verkligen voro dermed förbundna. Tal. önskade och väntade att få höra i statsvetenskapen mera bevandrade män bemöta anmärkningarne; hyste all högaktning för reser vanternas äsigt och för det frimodiga uttalandet deraf tvertemot tidens anda, men måste dock draga sitt strå till stacken och säga, hvad talaren ej kunde fatta i reservationen. Första kammaren, heter det, synes ej komma att motsvara sin behöfliga karakter af konservatism, af ett återhållande element, då den till sättes af landstinget och afsägelserätt medgifves; den blir mera rö; än den andra, och pennin gen, det plutokratiska elementet, kommer att en