Aftonbladet – 19 mars 1863, sida 3

hvad konseqvens gillar man den ena okändhe ten och förkastar den andra blott derföre att der är okänd? Men har man verkligen ingen erfa renhet af annat än det man sett med sina ögon och hört med sina öron eller vidrört med sina händer? Kan man icke erfara det ideelas till. varo? Mången anser en sak vara till vida re nare och fullkomligare i iden, än i den form denna antager i vansklighetens verld? Känner man icke en statsinstitution, när man känner den tanke och den lag hvarpå den grundas? Jag tror det, och jag anser till och med en institution god, då den i tanke och lag är riktig, äfven om den en eller annan gång skulle antaga en mindre god form vid realiseringen. Så anser jag t. ex. domareoch lärareinstitutionerna goda, äfven om erfarenheten skulle upplysa att essa kunna beklädas af mindre väl qvalificerade personer. Likaså anser jag landstinget, sådant det framstår i tanke och i lag, vara en god institution, äfven om en eller annan olämplig landstingsman skulle väljas. Lyckligt1 vis torde jag icke vara ensam om denna åsigt. Sjelfva reservanterna förklara ju, pag. 27, att landstinget utan tvifvel är en vacker institution, och pag. 26 att ingen lärer vilja bestrida, att ju landstingens sammansättning skall blifva sådan, att dess ledamöter med sakkännedom och nit komma att uppfylla sin bestämmelse att rådI slå och besluta om för länet gemensamma anI gelägenheter. Dessa uttryck bevisa ock, att Jandstinget icke ens för reservanterna är en så obekant storhet som de låtsat mena; ty huru kan man uttala ett så bestämdt omdöme om en sak, jsom man icke känner och om hvilken mensklig J erfarenhet icke har något att förtälja? Dessa uttryck nedrifva ock helt och hållet i grunden hela den bevisning, som reservanterna byggt på landstingens egenskap att vara okända storheter. Man säger att det ej kan vara nyttigt för landstingen att de tillika skola vara valkollegier till första kammaren, emedan man derigenom tvinfas att vid landstingsvalen äfven fästa sig vid andidaternas lämplighet såsom valmän och landstingen derigenom indragas i de tvister, hvilka bäst utkämpas på det politiska området. Ansedda politiska skriftställare anse likväl att valsättet genom elektorer arbetar väl, när elektorerna ej äro valda endast som elektorer, utan äfven jemte elektorskapet uppfylla andra vigtiga funktioner. Så väljes amerikanska senaten af de respektive staternas lagstiftande församlingar, och alla erkänna att dessa val hafva lyckats i hög grad. Men om man än i länder, der de politiska partierna äro mycket starkt utpreglade, möjligen kan befara att politiken skulle grumla valen, icke behöfver man befara detta i vårt land. Om politiska partier hos oss finnas (hvarom jag dock är mycket osäker) äro väl deras led så mönstrade och så sammanhållna, att man rimligtvis kan antaga, att de skulle kunna hafva inflytande på landstingsvalen? Kan man väl, med kännedom om förhållandena på landsbygden, våga påstå, att man behöfver befara att det politiska intresset skulle kunna eller vilja qväfva ortsintresset? Känner man väl der hvarandras politiska åsigt så noga, att man vid valen Annde göra afseende derpå, äfven om man ville? Då dertill kommer att en landstingsman väljes för 2 och en riksdagsman för 9 år, så är det ju ganska troligt, att mången landstingsman aldri; år fungera såsom valman. Kan man nu me detta för ögonen antaga att ett valdistrikt skulle ens sätta i fråga att vid valet mindre afse en persons lämplighet på landstinget, der han n:dvändigt måste tjenstgöra, än hans lämplighet som valman, i hvilken egenskap han endast händelsevis kan få något att göra? För mig åtminstone synes svaret härpå alldeles gifvet. Hvad blifva landstingsmännen, frågar man, i olitiskt hänseende? Jo, svarar man, elektorer rån skilda trakter af ett helt län med valfrihet inom hela riket. De sakna således både i sitt eget viäsende och i afseende på omfånget af de valbara den sammanhållning, som skall gifva karakter åt valet. Anmärkningen är icke bland de tyngre. Att elektorerna äro valda från skilda trakter bereder valkorporationen blott ett större synfält, och är gemensamt och alldeles oundvikligt för hvarje representation för ett större land eller distrikt. Den sammanhållning det i sitt eget väsende som valkorporation saknar, är den sammanhållning, som ständseller klassintresset åstadkommer; men det är just den man vill blifva af med. Den sammanhållning och hållning deremot, som uppkommer genom samarbete angående distriktets allmänna väl, kan icke uteblifva. Valfriheten inom hela riket ger ju blott tillfälle att välja de bästa bland flera, hviska väl i allmänhet måste vara bättre än de bästa bland få. Detta är ju således idel goda egenskaper, som icke kunna annat än gifva valet en allmän och god karakter, och jag erkänner mig icke riktigt förstå, hvarföre dessa verkligen goda egenskaper af reservanten blifvit uppförda på förslagets syndaregister. Detta måtte bero af deras ståndpunkt och ensidiga betraktelsesätt. Reservanterna, som gerna nyttja starka uttryck, tala vidare om Xpenningens allsvåldighet och hans rätt att bilda första kammaren och påstå att man kan finna mycket penningar inom första kammaren, men alt iman enligt grundlagen icke har rätt att der söka något annat. Det kallar jag att vara pigg och döma raskt. Äfven jag beklagar att man ej kunnat underlåta att tillerkänna penningen en viss betydelse, ty hvem medgifver icke att han är alldeles oduglig såsom mätare af menniskovärde och statsmannaklokhet! Men med den der allsvåldighetent är det väl icke alldeles så helt; det är en allsvåldighet, som i och för sig kan uträtta nätt och jemnt ingenting, då det ingenstädes i den nya vallagen stadgas att någon skall vara riksdagsman blott derföre att han är rik. Han skall endast väjas bland dem inom hela fölket som hafva en viss förmögenhet; och dervid tillerkänner man ju penningen intet annat inflytande än det) att inskränka valbarheten, Folket eller dess ombud bilda härvid en jury, som eger att fälla utslaget. Det är ju såledeg folkets förstånd och icke penningen som är värdemätare. Och känner man väl något bättre sätt att utröna nästens duglighet, än att inhemta menniskors omdöme derom? Finnes det verkligen någon annan användbar måttstock på menniskovärde? Finnes det någon annan oss tillgänglig våg än menniskoförstånd, hvarmed duglighet kan vägas? Det kan visserligen hända att den, som har folkets förtroende, icke är en duglig representant; men icke är han dugligare blott af det skäl att han eger börd, lärdom, högt embete m. m. d. Betänker man derföre att det är val som gör slag i saken, så torde man finna att det ej är så farligt med den der) af penningen begränsade valbarheten, och att man enligt grundlagen har rätt att inom första kammaren söka män, som hafca sina vamäns fört-oende. och således något ket annat än Smycket penningar. Att detta tal om penningens och ingen annans rätt att bilda den första kammaren är ämnadt att vara reservanternas kardinalargument, synes tydligt deraf, att de i samma andetag jublande förklara att de hafva afklädt den första kammaren alla öfriga emblemer, hvarmed den i justitiestatsministerns yttrande var omgilven. Afklädningen torde dock, trots skickligheten i handgreppen, icke hafva lyckats; ty ledamoten i första kammaren står dock för den opartiske betraktaren alltid qvar som ekonomiskt sjefständig man, till hvars förstånd, duglighet och patriotism hans medbo gare ega förtroende, och iklädd dessa emblemer förekommer han ju ganska aktninogsvärd. Man befarar, att man snart skall få se en första kammare, bestående af hufvudstadens kapitalister, embetsmän m. m. Detta spöke är dock väl icke bland de farliga; ty landsorterna hurva ock sitt lilla lokalsinne och sin lok erfåfänga som gör att de antagligen icke utan särdeles kraftiga köl cola sina et Åres j i 1 ä l Å 1 6 1 C Å ; s