Aftonbladet – 19 mars 1863, sida 3

Borgarestangot. Debatten om representationsreformen, Hr Dabm. Det förslag till vallag, som K. M:t framställt till rikets ständer har blifvit emottaget I med ett allmänt jubel öfver hela landet, men ; ) offentligen har ännu ingen egnat detsamma nå1 gon grundligare granskning. Som detta vid en fråga af så utomordentlig betydelse är af största I vigt, böre vi vara tacksamma för det att män . med skarpsinnighet och lärdom företagit denna ranskning, och nu i form af reservation framagdt pröfningens resultater. De två adliga reservanterna uttrycka blott en forskande tvekan; men de presterliga ledamöternas samfällda arbete är verkliga motståndares stränga kritik och ej öfverseende vänners. Vi kunna derföre vara I förvissade, att de uttalat, om icke allt, åtminIstone det värsta som kan sägas om det hvilande förslaget. Må det tillåtas mig, som bivistat gransk Tningen i utskottet, att rörande denna reservation göra några anmärkningar. Det är så mycket vigtigare att frågan behandlas redan nu från folkombudens bänkar, som jag sport, att ett nytt politiskt organ gjort denna reservation till sitt rogram. Diskussionen kan då icke för snart j börja. Äro mina skäl gamla, så kommer det deraf att de hafva gamla saker att försöka sig på. Reservanterna anmärka, att det icke kan synas oväntadt att tankarne kunna vara delade i en fråga som dennaX. Det är sannt, det synes verkligen mera oväntadt, att tankarne inom utskottets presterliga ledamöter varit fullkomligt odelade. Denna omständighet må vara betecknande, men jag hoppas och tror att denna samfälda reservation icke uttrycker presteståndets, än mindre svenska presterskapets odelade mening. Vidare heter det, att det vill synas, som skulle föreställningen om det närvarandes olämplighet snarare än öfvertygelsen om det nyas förträfflighet i mer eller mindre mån missleda omdömet och grumla den klara besinningen. Detta må äfven ega sin lilla sanning — jag vill medgifva allt hvad medgifvas kan — men månne icke på ett och annat håll föreställningen om det närvarandes förträfflighet eller åtminstone känslan af välbefinnande I de gamla formerna mera än klar insigt i det nyas olämplighet kan möjligen hafva haft samma ofördelaktiga inflytande på omdömet eller besinningen? Jag blott frågar. Det erkännande som konung och representation jort, att landet utvecklat sig under ståndsväsendets tid, begagna reservanterna för att derpå grunda det päståendet, att grunden för ståndsväsendet under hvars auspicier så stora framsteg skett, ännu icke torde vara så vittrad att den I tsönderfaller såsom justitiestatsministern yttrat Märker man då verkligen icke att nya krafter börjat arbeta inom folket, att nya elementer rastlöst bemöda sig att upplösa de bindeämnen, hvarmed stånden hittills sammanhållits, att vit tring verkligen pågår, och att marken tydligen rör sig under ständens fötter? Denna säkerhet har sannerligen någon likhet med syndarens åsigt, då han säger: med mig står allt väl till; mig fattas intet. eservanterna förneka likväl icke önskligheten af en representationsförändring, men de önska den i den riktning de historiska förhållandena i vårt land utvisa. De medgifva till och med att öfvergången ifrån obetingad sjelfskrifvenhet till val, från arbete på fyra kamrar till arbete å två icke strider mot den historiska utveckingen, aft är tacksam för erkännandet, ty det ger mig tillfälle att visa, att det nya förslaget i sina äterstående hafvuddrag helt och hållet hvilar på historisk grund, ja knappt är något anat än ett kodifierande af det, som historiskt ppkommit och nu är. Ty våra gamla stånd ro numera icke rena och oblandade. Adeln tillhör alla yrken och alla bildningsgrader, de högsta och de lägsta. Sjelfva presteståndet är nu Hppblandadt med lekmän. Borgareståndet innehåller både adel, ecklesiastika tjenstemän, bergare och landtmän. Och huru blandadt kan icke bondeståndet numera blifva! Är icke denna sammanblandning en historisk utveckling, och utvisa icke härigenom de historiska förhållandena, att det nya förslaget, som framgår på samma sätt som vi hittills fortgätt, äfven i samma mening är en historisk utveckling? Men, säger man, så snart man öfvergifver ståndsvalsprincipen, har man afslitit den historiska kontinuiteten. Visserligen, men borgareoch bondestånden hafva blifvit uppblandade utan tillämpning af ståndselier Mlassvalsprincipen. Och detta har skett utan fara och om jag icke misstager mi allt för mycket, utan gensägelse ja med bifall af den historiska skolan. När nu utbyte af obetingad sjelfskrifvenhet emot val och af fyra kamrar emot två icke anses sakna historisk grund, och då tillämpningen af samfälda valprincipen på borgareoch bondeståndet icke var ohistorisk, med hvad konseqvens kan man påstå, att den nya vallagen ej hvilar på historisk grund, då den tydligen icke är annat än en ny redan förberedd anordning af förut sammanblandade elementer? Ytterligare ville jag äfven fråga, huru det förhåller sig med de fyra ståndens historiska grund. Månne icke de, som efterträdt allshärjartingen och herredagarne, händelsevis vid närmare påseende skulle befinnas lika mycket sakna historisk grund som den istitution man nu vill sätta i deras ställe? De hvila väl endast på häfd, som alldeles icke är urminnes, när allt kommer omkring. Geijer hade åtskilligt att derom förtälja. För öfrigt, huru stor betydelse man än mäste tillerkänna läran om den successiva historiska utvecklingen, så får man väl icke drifva den till sina yttersta konseqvenser, ty hvarje ny sak, hvarje rörlig uppfinning, hvarje snilletsj enstaka ingifvelse afbryter strängt tagat den historiska kontinuiteten och skulle således vara oberättigad. Det blefve endast maskens knogande i stoftet som erbjöde en bild af den verkiga historiska kontinuiteten. Man hör alltid sägas att i folkens framåtskridande, om det skall ske på ett säkert sätt, får ej, kan ej vara några hopp. Vid närmare undersökning torde dock sanningen af detta påstående vara fullt likartad med den sanningen att man ej får förlora balansen när man går, och dock är gåendet, som vi alla veta, ingenting annat än ett oupphörligt förlorande at balansen. De der små hoppen af den som har organer dertill torde ock icke vara så alldeles opraktiska. Jag för min del anser det; vara mera praktiskt att hoppa öfver ett vått dike än att gå eller krypa öfver detsamma. Man anmärker att den kontinuitet, som 1inan genom val för längre tid inom första kammaren afsett, skulle alldeles paralyseras genom rättigheten till afsägelse. Atten genom afsägelse uppkommande rörlighet inom första kammaren är möjlig kan icke bestridas, men väl att den ära trolig. Vi sväfva väl alla här på gissningarnes : område; men vi hafva någon rätt att af hvadjs som hittills skett sluta till hvad som skall ske. 1 Vilja vi göra det, så finna vi, att i rikets första Js stånd landtadeln, som saklöst kunde uteblifva,l: är temligen talrikt församlad under riksdagarnes l; vintermånader, och att i de öfriga stånden mån1 ) 6 s lj ( 1 gen riksdagsman, som har särdeles ringa och otillräckligt arfvode, ändå gerna ser sig omvald den ena riksdagen efter den andra, ehuru han deraf har förlust både i ett och annat afseende. Kan man väl med dessa fakta för ögonen anse troligt att afsägelserna skola blifva talrika? Jag för min del anser deremot mera troligt att patriotismen och intresset för allmänna angelägen-s heter hos somliga och äregirigheten hos andra 1( skola göra afsägelserna särdeles fåtaliga. Man n kan ju alltid temligen säkert beräkna sin nästas cq handlingar, då man klart inser, att så väl hen-s nes svagheter som hennes dygder lede till samma 1 resultat! (4 Landstinget! Tanken på landstinget såsom ( valkorporation för första kammaren gör reserit vanterna pag. 25 till verkliga humorister. Lands-s Le thinget! heter det, med den vidsträgkta synkrets, I c