Aftonbladet – 19 mars 1863, sida 3

MM OVIUE TACKIDIGUStRRITL, GT CIL OSLaCTet, BOTT jej kan bevisas, alldenstund det blir tydligt för 0 I hvar och en, som gör sig reda för hvad lag meri nar med besutenhet, att en sådan jordegendem rjicke kan vara värd mindre än 1000 rdr. Besu8 jten är nemligen enligt förordningen d. 19 Dec. 11827 den åbo, som af sin hemmansdels behållna 2 lafkastning kan underhålla minst 3 arbetsföra 1 I personer och på hvars egor kunna sommar och r I vinter födas en häst eller ett par dragoxar, 2 lå 3 kor och 5 å 6 får. Har någon icke besu. tlten bonde efter nu gällande vallag deltagit i elektorsval, så har han utöfvat en valrätt, som I han aldrig lagligen egt. 1 Likaså missledande lärer väl också reservantens påstående, att strecket ö:verkorsat rösträtIten för många fastighetsegare i städerna, visa sig vara, om man erinrar sig, att de allra fletl sta, som i städerna ega gårdar med mindre än 1000 rdrs taxeringsvärde, tillhöra de klasser af I sjelfförsörjare, daglönare, vaktbetjening och ide som dermed jemförlige eller ringare äro, hvilka enligt S 1å mom. 3 R. O. icke för när) varande ega rösträtt. Jag är på dessa grunder I förvissad att de äro högst få som skulle förlora tlsin hittills lagki a innehafda valrätt, men att ganska många både på land och i stad komma latt klifva öfver swecket. ) För öfrigt, huru högt jag än sätter den enI skildes rätt att få behålla en valrätt, som han I har och att erhålla valrätt i händelse han ingen l eger, så sätter jag dock samhällets rätt att blifva I representeradt på bästa möjliga sätt vida högre. : Skulle vid försöket att realisera denna stora tanke en och annan gå miste om rätten att dels I taga i valet af en — — elektor, så hoppas jag latt de lugna sig tills vidare. I en tid då man I lönskar och hoppas att de första stånden skola offra sin allt för stora representationsrätt på fä; I derneslandets altare åt svenska folket, får man -Å ej lägga för stor vigt dervid, att möjligen nåra j Rå individer af de andra stånden skulle a offra dsin obetydliga valrätt åt samhällets allmänna :J anspråk. Värre torde det ej stå till med dem, I som blifvit öfverkorsade af strecket, Reservanterna anmärka, att en stor mängd städer förlora sin nu egands representationsrätt. I Detta är ock sant så till vida att många städer Inu blefvo ålagda att göra hvad de flesta mindre städerna hittills vanligen gjort d. v.s. förJena sig om en riksdagsman. Skilnaden är att städerna efter den nya vallagen kunna välja gemensamt, hvilket de nu icke kunna, alldenstund jden ena staden väljer och de öfrige obesedt förena sig med denna. De påpekade svårigheterna, som skulle uppkomma vid de nya valen, kunna icke förnekas; men att dessa svårigheter icke visat sig afskräckande för de Tpgktive I städerna, bevisas tydligen af de: högljudda bi. Ifall, hvarmed förslaget blifvit emottaget just i städerna och i borgareståndet. De måtte väl i detta fall i egen sak hafva lika stort vitsord som hvilken som helst sjelfvald målsman. Pet hade visserligen varit lätt att låta de mindre städerna välja tillsammans med kringliggande landsbygd, men man bör ej förbise att man då gått miste om det som åsyftats med städernas särskilda representation. Pag. 29 anmärkes att jordbruksintresset är gynnadt på bekostnad af alla andra intressen, särdeles städernas, alldenstupd städernas representanter förhålla sig till landets som 5 till 13; men då befolkningen förhåller sig ungefärligen som 1 till 8, torde man billigt pröfva att stin derna fått sin fulla rätt. Jag hoppas ock att man snart skall inse att stad och land icke bafva hvar sitt, utan ett gemensamt intresse. Det är nu längesedan man trodde på den gamla fördomen, att den enas framgång ej kan ega rum utan den andra. undergång, Rörande sättet för ärendenas behandling i kamrarne anmärkes, att vid afgörande af sådana frågor, som nu slitas genom omröstning i förstärkta utskott, den första kammarens enhälliga mening betyder intet emot endast den an dra kammarens majoritet. Härvid tyckes man förbise att i kamrarne, hvilka ingendera äro valde af stånd eller klasser, icke gerna kunna uppstå några för endera kammaren egna intressen, hvilka förmå sammanhålla åsigterna på samma sätt som hittills stundom skett inom stånden. Och om detta, som jag tror, icke kan förnekas, så blir det väl alldeles oantagligt, att den ena kammaren skulle alldeles enhälligt inse och erkänna en åtgärds gagnelighet för det alls männa utan att inem den andra kammaren skulle finnas en ganska stor minaritet, som delade denna åsigt. I fullkomlig motsats med reservåm terna anser jag på dessa enkla skäl den i 65 föreslagna rösternas sammanräkning vara en särdeles lyckligt funnen utväg att göra de ej prisvärda förstärkta utskotten onödiga. Reservanterna ogilla äfven att ärendena skola samtidigt företagas i båda kamrarne, förmenande att förhastade beslut skulle lättare förekommas, om den ena kammaren finge företaga hvarje fråga förut sedan den blifvit behandlad i den andra, då den ock finge en föregående öfverläggning till upplysning och pröfning.4 För. delen af denna den ena kammarens Prior tet torde vid närmare granskning visa sig Perdeles problematisk, men olägenheterna alld-jes oundvikliga. Ett fruktsamt frö till tvistigheter mellan båda kamrarne vore nemjigen deri enom utsådt, och erfarenheten i andra länder har visat, att under de strider som genom den lagstadgade men ohållbara subordinationen uppkomma, den ena kar,.maren tagit all makten och den andra nedsjunkit till nära nog en nullitet. Att och hvarflre detta måste inträffa är ock lätt att utrölna; och när så inträffar, då har man Just nvad man nu utan grundad anledning befarar: en kammare beroende af den andra. Man fruktar att grundlaj sförändringar skola kunna alltför hastigt åstadkommas, enär ett ändringsförslag som blifvit hvilande den ena riksdagen kan afgöras följande år sedan nya al skett. — Hufvudsaken vid hvarje lagSrändring är likväl icke att förslaget har haft en viss jegetid, utan att det blifvit grundligt pröfvadt af nya representanter. rundlagarnes påpekade härigenom u ppkommans de större rörlighet är ett godt, om de röra sig i riktningen åt något bättre. Det finnes intet medel att förankra samhället i den menskliga utvecklingens ström; och om något funnes, vore det väl knappt rådligt att använda det; man kunde vara viss, att man snart finge sticka från sig kettingarne. Det gäller nu endast att följa med och styra rätt, och icke, som en allmänt känd storhet, envist streta mot strömmen. eservanterna anse icke kyrkans rätt vara tillräckligt afsedd genom 87 regeringsformens stadfande, att till ändrande eller upphäfvande af yrkolag fordras kyrkomötes samtycke; ej heller att presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter? blifvit nog skyddade genom stadgandet i 114 5 regeringsformen, att de ej må ändras utan konungens och riksdagens sammanstämmande beslut samt kyrkomötes samtycke Man förklarar att försigtigheten bjuder att ej uppoffra den grundlagsen iga rätt, hvaraf Pre standet för närvarande är i besittning, för än syrkans framtid ärven i ekonomiskt hänseende är lilräckligt betryggad. Kristi kyrkas ekonomi! Pyem kunde vå tro. att kyrkans framtid i något hänseende hvilade trygg på den snöda mull. Man önskar till och ned tillagdt, att dessa paragrafer i grundlagen ej skulle få ändrz, utan kyrkomötes bifall. Konung och fol., 4 laglig förening, skulle således E) Vara nefrar öfver grundlagarne! Äfven här VOlC Mycket att säga; men jag erkänner, att inför dessa privilegiernas och de privilegierades anspråk blir jag stum. Tystnaden talar ock stundom mera än ordet. Reservanterna sluta sitt anförande med några allmäpna, men derföre icke allmängiltiga anmärkningar, som visa sig sanna eller falska, allt efter som man tyder dem, och efter synpunkten, från hvilken man betraktar dem. De anse vår