Aftonbladet – 13 mars 1863, sida 3

ägen på en marknad i Norrköping för att stärka reskassan, och anlände lyckligen till Stockhol.in, men — blindheten var medfödd, och tyvärr af den svåra art att den icke kunde botas, och forvissade härom återvände barnen med tunga hjertan till den torftiga föräldraboningen. Derefter förgingo tvenne år alltjemnt under den djupaste saknad af synförmågan. Då säger en dag,under det de voro synnerligen bedröfvade öfver sin blindhet, Carl till Mathilda: Vet du Mathlda, vi få nog se när vi komma till Gud, men endast då. Jag drömde inatt så mycket om himlen och om besök af en Guds engel, som sade mig att hos Gud få vi se, och att tvenne som förkortat sitt lif aflängtan efter Gud, blifvit saliga, derföre kunna vi göra det:-amma.t Mathilda, som i början blef förskräckt, intogs så småningom af brodrens löfte om salighet och syn, ingick på hans förslag att, för vinnande af detta mål, gemensamt med honom förkorta sitt lif, och började med brodren tänka, alt uti en sådan lycka, att få sin syn borde äfven den yngre systern Clara blifva delaktig. En afton sedan föräldrarne laggt sig, tog Mathilda sin syster Clara på armen och brodern Carl vid handen, på det deicke skulle skiljas, och vendrade med dem i den kalla och blåsiga natten öfver kullar och dälder för att söka en sjö, om hvars belägenhet de hade någon kännedom, och i hvilken de ämnade dränka sig. Men blindheten hindrade dem att tinna sjön, utan de kommo i stället till en bäck, hvari de först nedlade Clara, som förqväldes, och sedan sig sjelfva. Men dödsqvalen och det ringa vattendjupet Jäto dem åter uppstiga. Sittande på stranden bredvid den ur bäcken upptagna systern Claras lik, och rådslående om nya försök för alt anträffa sjön, hvars djupare vatten icke skulle låta beveka sig af dödsqvalen, på träffades de af fadren, som vaknat, seknat, sökt och nu funnit sina barn, samt hindrade dem att fullfölja deras beslut, dock för sent att förekomma det brott, som för de arma. blinda barnen öppnade — icke himmeirikets I port utan -— fängelsets.? Så långt fångpredikantens berättelse. Huru kan Gud i sin godhet tillåta sådant att ske? !? var den första upproriska tanken hos en läsare af denna tilldragelse. Svaret kom sednare, kom såsom fordom förbarmarens röst till enslingen på Carmel, i ett sakta väder. Den sade: Han har tillåtit det på det den stora modaren samhället må vakna, och icke lemna sina blinda barn allena. Hon har låtit de tvenne syskonen lida och fela så mycket, på det många barn i Sverge genom dem skulle bli räddade.? ?Huru skall det kunna ske?? frågar den praktiska tänkaren och ser på de stora afstånden emellan bostäderna och den ringa befolkningen i många delar af Sverge. Huru få reda på alla dessa olyckliga barn, huru kunna befordra alla till undervisningsanstalter, och huru bereda dem der rum? Idel stora svårigheter. Vi motse deras lösning på ett enda sätt, och detta sätt har blifvit ilefvande exempel anvisadt af föreståndarinnan för den tysta skolan? J. Berglind. Månne icke inom hvar provins af Sverge vi kunde påräkna att finna ett fruntimmer med kärlek, kraft och tid nog att egna sig och sitt lif åt en liknande hemskola antingen för blinda eller för döfstumma barn, och eom efter genomgången lärokurs under direktör Borgs ledning på Marilla skulle återkomma till sin provins för att der blifva en moderlig lärarinna för dess oskyldiga olycksbarn? Det är oss omöjligt att tvifla härpå. Månne icke provinsens inbyggare skulle finna medel att understödja en så beskaffad lärarinna och skola? Äfven detta är oss svårt att betvifla, helst lättheten af barnens transport till skolan och den större lättheten att der underhålla dem genom bidrag in natura (hvilket för allmogen är af väsentlig vigt), talar för en sådan skolas lämplighet, i jemförelse med de store, aliägsna anstalterna. Det är ett kändt faktum, och har nu sednest genom bref till den tysta skolans föres:åndarinna ytterligare bekräftat sig, att kostnaden för fattiga barns resa samt underhåll i Stockholms anstalter för döfstumma och blinda afbåller deras föräldrar och målsmän fån att sända dem dit, äfven om utrymmet i dessa skulle tillåta deras upptagande. Carlskrona och Hjortheds begynnande sko lor, uppkomna genom enskilda personers förenade bemiödanden, äro såsom förelöpare inom provinserna på den väg som är att taga. Några flera och något utvidgade hemskolor af denna art i Sverge och man skall ej vidare der höra hjertslitande berättelser om barn som växa upp och gråna i okun nighetens mörker, eller barn, som liksom förkomma i vildmarken och blifva brotislin gar under det de söka ljuset och ljusets fader! Nej, man skulle i det stället inom provinsens hemskola höra de blindas lotsånger såsom på Manilla — och den som hört dem der och sett barnens uttryck derunder skall aldrig kunna förgäta det — eller ock se blickar så soliga och lefonadsglada som i den tysta skolan? på Louiseberg. Barn med utmärktare anlag kunde från provinsskolorna i sinom tid förflyttas till de större läroanstalterna, och elever från dessa kunde som lärare och lärarinnor i hemskolorna blifva biträden för dessas föreståndarinnor. Vi våga hoppas på de lyckligare lottade fruntimmernas allt mer vaknande samhällsanda till att låta dem i hvar provins förena. sig till särskildt omhuldande af en dylik Åskola och dess barn. Många tecken utvisa att de i allt större menina begynna uppfatta sitt böga, heliga morderskall på jorden. Ja, det vill svnas oss attlandstingen, d Ir ok or psså