Aftonbladet – 13 mars 1863, sida 3

I Deremot nödgas jag återupprepa, att franska pansarfregatten La Gloire och andra efter hennes modell, hafva ett djupgående at j nära? 29 fot. Nogare uttryckt ligger La i Gloire fullt ekiperad 28 fot 5 tum; och näI gra af de öfriga pansarfrogatterna efter henne3 modell 28 tot 7 tum. Detta är i enlighet med officiella uppgifter. Härmed skulle jag kunna sluta. Jag ville: j dock gerna göra för kapten Brakel begripligt, om det är möjligt. hvarföre hans u,pI trädande i sjöförsvarstrågan framkallat ogillande, Han tyckes antyda, att man ej hyser välvilja för hans person. Hvad mig beträffer är kapten Brakels persovlighet helt och hållet okänd, med undantag af hans uppträdande såsom reorganisatör af sjövapjnet, Vid bedömandet af denna hans röl, tror jag mig icke hefva varit för sträng. Oförbehållsamt gjorde jag rättvisa åt hans fosterländska känslor, och ehuru jag icke sätter mycket värde på någon sorts hallucina: tion, uttalade jag dock min tacksamhet för hans intresse för sjöförsvaret, samt medgaf dessutom, att ibland den omogna frukt han förde till torgs befanns äfven användbar. Längre kunde jag icke gå. Att andra egna honom en vidsträcktare hyllning är mig icke obekant. Partier finnas öfverallt, och mnaturligtvis äfven inom kongl. flottans talrika föga sysselsatta personal. Kapten Brakel behöfver alltså icke underrätta hvarken mig eller någon annan, att det är i samråd med sjöofticerare han uppgjort sina åsigter i ailt hvad han om flotten uttalat. Hvar och en vet ganska väl, att kapten Brakel icke ken af egen erfarenhet eliter genom sjelfförvärfvade kunskaper härvidlag besitta något hans eget. Ej nog med att åsigterna äro inhemtade ifrån andra, utan måste, åtminstone till en del, äfven orden han uttalar, färgen, drägten, suitten, alltsammans vara ett lån; endast sättet att uppträda är egendomligt för honom sjelf. Och just detta sätt är det som gifvit anledning till anmärkning. Icke må han tro, att någon skulle vilja göra sig så ofördragsam att förtänka honom, dertöre att hans befattningar ej tillhört det ifrågavarande yrket, att tillegna siv åsigter, uttala dem, och äfven söka att få dem förverkligade. Sådant är ganska vanligt, och icke heller utan nytta. Men man anser sig kunna tordra att han, ehuru representant, dock skulle ihågkomma, att han som officer bör iakttaga varsamhet och grannlagenhet. dål: han åtager sig bedömandet af en militärförvalining. Han har uppfattat sin ställning helt annerlunda. Han upphäfver sig till domare utan att ega en domares insigter, och med skarpa förebråelser angriper ban flottans förvaltning, sammansatt af äldre officerare tillhörande en honom främmande oflicerskår, och hvilkas erfarenhet och kun skaper i hvad sjöförsvaret tillhörer, äro kapten Brakels vetande så långt öfverlägsne, att han, om en jemförelse skulle kunna komma Alven emot departementschefen som, uppfo. I: strad i yrket, alltid egnat detsamma det l! varmaste intresse, och nu med försakelse af j: privatlifvets lugn, åtagit sig det ej lätta kalj j 4 J ; j 4 ifråga, dervid skulle synas obeskrifligt liten. I let att upplyfta Sverges sjöförsvar ur den vanmaxrt det genom förändrade tidsförhålhan med obestyrkta beskyllningar, att af hans, departementschefens, kända åsigter icke var att förvänta någon omorganisation sonal; af tillgodagörandet af sjömansdugligheten ho3 vår kustbefolkning: — hvilket allt deparlementschefea helt visst ej urakilåter då omständigheterna medgifva dess genomförande. Och det gillande kapten Brakel uttalar bär prägelo af en så motbjudande säkerhet, att detsamma utgånget ifrån en person blottad på det minsta sken af grundjig sakkärnedom, måste äfven kännas sårande. Flottans förvaltning och departementschef förtjena ett annat bemötand2. Den ene som den andre äro i följd af tid och förhållanden uti en ganska svår belägenhet; och då är man departementschefen så mycken mer aktning skyldig för det mödosamma värf han sig åtagit, och rättvisa måste man honom göra för de genomgripande väl behöfliga åtgärder han har haft kraft och mod att vilja genomföra. Officerskårens och materielens reduktion, samt sjöförsvarets delande uti tvenne vapen, har enligt mångens ötvertygelse länge varit at behofvet påkalladt, Med mindre ofticerarnes antal förmin skas, och den olikartade sjötjenstgörinzen tillika så fördelas, att hvarje officer får sitt bestämda karl att egna sig åt, finnes det icke, enligt min tro, någon möjlighet att gifva vår tjenstgöring det allvar som erfordras, för att sjöförsvaret skall kunna motsvara fäderneslandets fordringar. Heldre ingen marin, än en som mera är på land än ombord i fartyg, och der officerarne ej hafva klart ör sig hvad deras åliggande blifver under krig. Dessa åsigter uttalas utaf många af flotans officerare, hvilka visserligen helst sågo en stor officerskår oafbrotet i verksamhet; men inseende omöjligheten häraf, er känna de, att delningen är nödvändig, ett nödvändigt ondt om man så. vill, men för 088 den säkraste vägen att komma till en mera lulländad duglighet. Men icke bör kapten Brakels godkännande eller klander af dessa djupt ingripande organisationsfrågor förtjena mycket afseende! Icke heller skulle jag, om han hade uppträdt med den ringaste skymt af modesti eller ; rannlasen het, hafva yttrat ett enda ord om hans motion, ty densamma är i och för sig sjelf af intet eller föga värde. ÅA. Adiersparre. En liten brottmålshistoria i anledning af Vietor Hlingöos stora roman: Samhällets Olyeksbarn. Den som skrifver dessa rader har icke ännu läst den berömde skriftställarens stora tAman man tratzar dan likväl att Fanna landen iråkat — älven honom öfverhopar:i l t af flottans stämtrupp, af varlvens arbetsperj! j i i l 1 mL me Fe ee