Aftonbladet – 12 mars 1863, sida 3

göras mot alla dessa herrligheter, så blir man tveksam om institutets sak är en rättfärdig sak. Sådan har agitationen varit för institutet. Ändamålet är att förflytta den medicinska undervisningen från universiteterna, och i denna afsigt har man tagit i anspråk den allmänna opinionen för att genomdrifva något, som de. sakkunniges opinion satt sig emot. Den vigtiga frågan vinner ej på att endera lem nas uti onernas vård, eller att med tystnad förbigå all utredning af ämnet; det ser mera ut som en öfverdrifven lust för ett rechthaberei, än som verklig håg att finna det rätta och bästa. På sådant sätt tycks den s. k. medicinska frågan ha tillkommit; och ansvaret drabbar de personer, som ånyo framdragit den på ett område, der manstyrkan, men icke det förnuftigt rätta afgör segern. — Utskottet har i sitt betänkande icke belyst frågan mera eller bättre än redan skett i hvilken tidningsartikel som helst; och ehuru tillräcklig ledning för dess omdöme varit tillgänglig, synes den blifvit ansedd utan allt värde. Redan i början öppnas en polemik mot universiteterna, som fortsä tes med temligen slött svärd, och slutligen förklarar den förut beslutade segern på institutets sida; utskottet förklarar en enig samverkan omöjlig och ställer de båda läroanstalterna såcom krigförande parter mot hvarandra. 1857 års komitå ville, heter det, slå ihop alla de tre medicinska skolorna, d. v. s. att de skulle uppgå och försvinna uti institutet. Det fanns likväl också ew annat förslag, förordadt af alia myndigheter, men derom nämnes ingenting. Det låter söga sig att institutet har flera lärare än båda universiteten, men dermed är ej sagdt att hela detta antal är dispenibelt. Med materiella ressurser afses cj blott sjukhus, utan jemväl specielt den teoretiska undervisningen, och derutinnan är institutet erkärndt underlägset; det behöfs för öfrigt bara att tusen och åter tusen gånger upprepa en sak, för att göra en allmän opinion rätt säker. — Vidare uppkastar utskottet den I fina frågan, om det är medgifvande af rätt att äiggande i genom medicine kandidatexamens af: Stockholm utbryta det medicin universitetet till en specialsko består uti ett intetsägande utdrag af komiterades betänkande, af innehåll, att de vetenskaper, som höra till en viss hufvudgrupp, stå till hvarandra i ett innerligare samband, än till dem, som tillhöra: en annan dylik, och det visste vi förut. Universiteterna ha långsamt bildats just genom specialskolors hopslagning till en universitas litlearum, som man nu äflas att återigen sönderplocka. — Man hade också talat om institutets förlust genom sednaste förordning, men den ; BR Ne 0 DOE ON man med en viss ojälig retlighet eller ett slags förnämt förakt bemöter de mvändningar som Het från) ka st n Svaret derpå! ej kunnat vara så stor, då på 30 år endast 24 personer aflagt .icentiatexamen. Institutets fördelar förringas deremot, derför att de ej motsvara dess cnsining ir, men väl hvad rätt och billigt är. Talaren förklarade slutligen olämpligt att ändra. K. M:ts så nyligen fattade beshit och yrkade afs ag. Prosten Lithner gjorde sig inga illusioner om frågans utgång, men ville äntlock yttra sin mening och gifva sitt bifall till betänkandet. TaJaren trodde den omnämnda vexelverkan mellan i vetenskaper kunna ega rum lika väl hör som vid I universitetet, ty der tager materialismen lika lätt öfverhand som här, samt att ungdomen skulle! ega lika stark impuls till inhemtande af allmän själsodling, helst väl icke precist umgänget med andra fakulteters elever bidrager till bildningen, och de studerande för öfrigt vanligen sluta sig I tilihopa, som idka samma studier. — K. M:tsj beslut af 1861 innefattade något annat än hvad vederbörande tillstyrkt; sundhetskollegium talar nemligen i sitt utlåtande om ju Iständiga läroverk med kliniker, och afstyrkte, af fruktan att universitetet ej skulle kunna meddela lika grundlig praktisk undervisning, nemligen med bibehållande at interimsförslaget i öfrigt. Alla vederbörandes yttranden gifva institutet rätt att på någon punkt af elevens studiibana pröfva honom. Då synes det besynnerligt att åberopa dessa till stöd mot motionen; och äfven sakkun niges opinion hade således varit en annan än föregående talares; ville man tala om passioner, vore skäl att först tillse, på hvilkendera sidan de yttrade sig. Man fruktade att få två sorters läkare, sådana som examinerats antingen vid institutet eller vid både universitet och institut; men det hade man ju redan genom de tvenne skilda universiteten. Man begär ju blott att nägot utvidgad återfå en examen, som ständerna redan förr beviljat institutet. Skälet till motståndet måste vara fruktan, och genom sin ifver visar universitetet att det erkänner institutets förmåga. Men det är ingen fara, ty universitetets ressurser äro verkligen större. Hvad fruktar man dessutom? Täflan? Det är just hvad som afses. Doktor Säve menade att ständerna sjalfva genom sin eftergifvenhet vore skuld till den dilemma, hvari de råkat; undrade ej på att institutet vill komma i paritet med universitetet, men talaren fann ettsådant medgifvande hvarken nyttigt eller nödigt. Den omtvistade examens löstryckande skall åstadkomma sjelfva fakultetens lösning från universitetet, hvilket väl icke vore önskligt. Talaren instämde i ett yttrande af Lamartine: LUniversit est notre mere; il ne faut pas la traitre mal; ansåg för öfrigt K. M:ts förslag af 1861 godt och yrkade afslag. Kyrkoherden Ottersfröm: Jag kunde inskränka mig till att instämma med näst föregående talaren, men då jag vid motionensafgilvande inmdåde deri, kunde det nu synas fegt att icke våga mig fram mot de akademiska spetskulor, som hvinat om öronen på Carolinska institutet och det utskott, till hvilket jag hörer. som haft att behandla denna för läkarebildningen och för tusen sinom tusen menniskolif vigtiga fråga. Jag hyser den åsigt, som är uttalad af frih. Alströmer i dess reservation, att nemligen fu!l likställighet bör råda mellan ae tre läkarebild ningsanstalterna; men hvad han yrkat, ut läkare må äfven på anmälan af fakulteterna befrias från tjenstgöring vid hufvudstadens kliniker, har jag ansett icke kunna i utskottets be slut intagas, emedan fråga derom genom motion icke blifvit kt, och obehöfligt, emedan K. M. är oförhindrad att detta metigiiva, när fakulteterna det begära. Jag har sökt att fatta frågan praktiskt, utan att läta mig förbryllas af akademiska föreiäsningar eller Carolinska förevisningar, utan att låta mig nedtystas af den akademiska domen, att jag icke kan räknas bland de sakkunnige. Såsom utgångspunkt har jag uppkastat den frågan: huru kan en bildningsanstalt med en annan af samma art och i det närmaste af samma omfång i samma land vara till väsendtligt gagn för den bildning, som dermed åsyftas? På denna fråga har jag funpvit svaret i de likartade an staiternas bkställighet och frihet att hvarför sig få verka allt hvad de kunna, utan annat beroende af hvarandra, än som fritt bestämmes af det gemersamma vetenskapliga intresset. Jagi har omöjligen kunnat finna svaret på min fråga I i det dekret, som, i motsats härtill, ställer de medicinska instituterna i en tvungen s. k. samverkan, underordnade hvarandra, det ena i ett, det andra i ett annat. Jag inblandar ej här frågan, om Sverge har råd vill att bekosta tre sådana instituter, ty ja. håller mig till hvad som är ett faktum, att man har tre och att man omhuldat och omhuldar dem alla tre. Ehuru man ej kan undgå att finna en skilnad mellan Lunds och Upsala fakulteter, i fruga Am lärarolk rattar nah Kfreirra vv. war han fet