Aftonbladet – 12 mars 1863, sida 3

närexamen och öfvergått till sitt teoretiska och praktiska fackstudium, erhålla mera universel bildning vid universitetet, än de kunna få den vid Carolinska institutet genom dess lärare, genom umgänget med hufvudstadens lärde och i dess bildade kretsar. Detta påstående saknar all grund och är blott ett tomt föregifvande; ty hvar och en, som vid universitetet gjort sitt fackstudium såsom läkare, prest eller jurist, vet mer än väl, att den akademiska luften ej är så inpregnerad med universel lärdom, att icke fackswuderandens kammarluft har öfverhanden, samt att högst få blitva verkligt skickliga i sitt fack, om de under tiden för sitt fackstudium löpa efter alla lärdomsväder. Det ginge väl an att studera, blot det icke toge bort så mycken tid, är en studentutsago, som har sin fulla tillämpning på det universella bildningssökandet under den tid, då den unga mannens hela kraft och flit tages i anspråk för fackstudiet. Grunden för den universella bildningen bör vara väl lagd genom preliminärexamen, på denna grund bygger ynglingen sitt fackstudium, och först sedan detta är afslutadt kan han, såsom man, äter mera fritt egna sig åt universella studier. Jag påstår, att detta är studiernas naturliga gång, och den, som bryter häremot, röner vanligtvis samma följd som den, hvilken vill blifva stor musikus med aut fuska på en mängd instrumenter. Kan nu fackstudiet, så väl det teoretiska som det praktiska, af läkaren bedrifvas lika väl vid institutet som vid fakulteten, så måste det vara orätt att vilja tjudra ynglingens bildningssökande vid den ena institutionen i ett och vid den andra i eu annat stadium af fackstudiet, om nödiga krafter och ressurser finnas vid begge. Den praktiska hufvudsaken är och blir väl ändå, att landet och den lidande menskligheten få skicklige läkare, som ej förblanda en vanlig hosta med strypsjuka o. s. v. Är nu en sådan läkare tillika universel katederhjelte, som kan diskutera alla möjliga vetenskapliga frågor inom och utom facket, så är detta visserligen för rveskupen ganska godt; men är han blott detta tänare, ber jag Gud bevara mig för hans recepter. Kan läkarebildningens mål bäst vinnas, såsom jag tror, genom sam ägt mellan institutionerna af samma art under fri och ädel täflan, så bör denna samdrägt ej hätvas och denna töflan ej stävgas genom en tvungen s. k. samverkan, som endast föder tvedrägt, missnöje och fiendskap — olycksbringande gäster inom alla republiker, ej minst inom vetenskapernas. Jag tiiläter mig påstå, att medicinska fakulterna icke hade varit hvad de nu berömvärdt äro, om Carolinska institutet icke hade kommit till hvad det nu lika berömvärdt är, helst detta institut har grunden för sin uppkomst och sin utbildning i fakulteternas mindre goda skick och i deras otillräcklighet för något tiotal år sedan. Det gränsar derföre till det löjliga, när en fakultetetis decanus förnämt kallar institutet en bloit specialskola, då hela veriden vet, attfakulteten sjelf icke är annat än en sådan, bredvid de öfriga akademiska specialskolorna, som sticka hufvudet under universitetsidn och dermed tro sig stå utom all jemförelse. Eller månne Carolinska institutet skulle blifva förnämligare, om det finge flytta till Upsala och öfvertaga fakultetens åliggande? Jag twor det icke, ty der det är, kan det med fakulteten täfla i anseende ej blott inför Europas läkare, utan ock inför Europas lärde i allmänhet. Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamhet på det sorgligaste fenomenet under denna strid mellan akademister och caroliner. När ett intresse krampaktigt fattar uti hjulen på tidens framåtrullande vagn, anser det sig behöfva framkalla ett rödt spöke, hvarigenom det kan påräkna understöd af de förskräckte i landet. Så har skett i mänga andra frågor och så harskett nu. Spöket, ofta åberopadt, förekommer i den af en föregående talare nämnda, akademiska birochyren, som i dessa dagar blifvit till riksd re se lagens medlemmar utdelad, för att tjena dehögloflige riksstånden såsom upplysningart till bemötande af fdet blinda nitet för en medicinsk specialskola, Spöket förekommer i följande strof: Den teoreuskt-medicinska examens åte.semnande (märk återlemnande!) tillinstitutet föranleder småningom de begge universitetens stympaxde och detta väilar sedan deras ipphöfvande, der de nu finnas, och f rflyttning?. Det är väl ock skrämseln häraf som föranledde förste talaren att säga: gifvom ej det minsta fingret, ty då tar man hela handen! Men månne man ej) häruti ock kan få se hutvuuskälet för den anordning, hvarigenom institutet fråntogs hvad som nu ar i fråga att återlemna? Om man på motsatta sidan ville framkalla ett dylikt rödt spöke, månne man ej kunde finna det i Carolinska institutets försättande i betydlig overksamhet, på det att man måne få skäl att anse det alldeles obehöfligt, för att få upphäfva detsamma; ty nägra förste läkare vid hufvudstadens lasaretter ro ju, enligt det spöket, för fakulteternas licentiater villräcklige, itall de ville taga nutis om hvad som der förekommer utöfver tenomenerna vid fakulteternas kliniker. När brochyrfattaren derjemte jemför den förändring, som K. M:t skulle kunna finna behöflig i förordningen af år 1861, med den ärliga förändringen al markegångstaxan, och när han jemför en sådan handhng, med Johan III:s, themsk i åminnelse, och med kejsar Pauls, hvilkens ombythghet var en följd af desordre i hjernan, oberäknadt det språk, som författaren förer mot motionärerna och till de högloflige riksstånden; så kan man frestas att draga i tvifvelsmål, om den anda hos universitetets lärare och lärjungar, som är ungdomligt lefnadsfrisk, tillika är manligt stark och ädel4, såsom författaren försäkrar. Jag yrkar på bifall vill utskottets förslag. Biskop Millen kunde ej hålla med någondera parten; ville ej bilalla universitetets flyttning, vå det ej ungdonien skulle för tidigt utsättas för hufvudsradens frestelser; men ej heiler bifalla, emedan examen bör ske, der den praktiska kuren genomgäs. Derföre borde teoretisk exas en afläggas vid universitetet, men den praktiska vvilkorligen vid institutet; sålunda bletve frågan löst. Begärde återremis:. Professor tarison trodde vara bäst att erfarenheten finge döma om det beslut, s i fattats. Utskottets förslag skulle resultatet vinnes genom en kombinerad samverkan mellan läroverken, och att alla medicinska studerande skulle med universitetets teori förena institutets. praktik. Om hvardera anstalten ser blott på sig sjelf, vinnes ingen enhet. Tvisten är ledsam for undervisningen, men utskottets förslag innebär flera frön till kif än regeringens. För läkarebildningens bästa och dess ordnande i öfverensstämnielse med nämnde grundtanka yrkade talaren ajslag. R-ksarkivarien Nordström instämde med prof. Carlson, så mycket heldre, som medicinska frågans lösning skedde ) samråd med mstitutets lärare, hvilka, på skedd förfrågan tillstyrkte intemsförslaget, och vid ny iörfrågan angå:nde ändring deruti, medgåfvo sådan. Institutet var en chirurgisk skola, innan en såden fanns vid universitetet. Derförinnan skulle eleverna utbilda sig på serafimerlasarettet. Da man med sådan ferveur angriper rTegeringens beslut, och i tidniugsartiklar talar om väld mot institutet, besinnar man j utt uet i andens verld icke är formen utan naden som gör hufvudsaken; om anden hänför, gor vetenskapen kraftiga framsteg. Då regeringen trodde sig göra väl, efter inhemtande uf vederbörandes yttränden, bör man vänta och se resultatet al dess beslut, hvarför talaren yrkade Tas att la Af Kl lant frö