Aftonbladet – 4 mars 1863, sida 2

åt alla rörelser af någon betydenhet i Polen. Till hvilken grad detta är förhållandet kan naturligtvis en oinvigd ej känna, men det är påfallande att en stor verksamhet utvecklas, och jag har sjelft haft tillfälle att under samtal med enskilda personer bland dem bemärka, med hvilken uppmärksamhet de följa de politiska företeelserna inom hvarje land i Europa, från hvilket de tro sig kunna påräkna stöd och sympatier. Isynnerhet hafva de sina blickar fästade på den skandinaviska Norden, och tyckas hafva en traditionel föreställning om de varmasle sympatier i Sverge. För några dagar tillbaka utbad sig en polack ett enskildt samtal med mig. Han kände ej svenska språket; men var särdeles angelägen att få höra hvad svenska tidningarne hade att säga om uppresningen samt huruvida man ej i Sverge nu vore sinnad att begagna tillfället för Finlands återeröfring. Naturligtvis försäkrade jag honom, i enlighet med sanna förhållandet, att Polen ingenstäds kunde påräkna större deltagande än i Sverge, men att föga anledning vore att antaga, det Sverge i närvarande stund tänkte på något krigiskt uppträdande. Detta var dock nägot som han ej tycktes kunna fatta och framförallt ej vilja tro. Bland polackarne rådde nemligen, försäkrade han, den fasta öfvertygelsen, att på samma gång som Polen med någon framgång reste sig, skulle Sverge genast bryta in i Finland. Utan tvifvel har ni redan af tidningarne inher tat att flera af här vistande polackar skyndat tillbaka till Polen och att några af dem blifvit i Preussen arresterade. Dagligen hör man omtalas att polska studerande här vid universitetet och vid polytekniska skolan begifva sig i väg, och fill och med unga gossar, som för sin uppfostran blifvit af föräldrarne anförtrodda åt härvarande jesuiterskolor, äro gripna af en nästan rörande entusiasm. Hvarken föräldrars eller lärares föreställningar hålla dem tillbaka. Nyligen anförtrodde tvenne af dessa ynglingar åt sin bigtfader att de ämnade rymma öfver till Polen, och då han ej kunde öfvertala dem att atstå från sin afsigt samt ej egde rätt att röja hvad de under bigtens insegel anförtrott honom, stod honom ej annat åter än att gifva dem sin faderliga välsignelse och låta dem resa. Tvenne andra, som ämnat åtfölja dem, blefvo röjda och qvarhållna; n.en gåfvo sig ej ro förrän de utverkat sig sina mälsmäns ullåtelse att offra sina späda krafter för det älskade fäderneslandets återställande. I de redogörelser för händelserna i Polen, som förekommit i par:sertidningarne, har man esomoftast funniv namnet Ramsay, men hvarje gång i sammanhang med begångna grymheter mot polackarne. Hvem är denne Ramsay? 1 ett afseende, nemligen i afseende på den samhällsställning han innehar, är frågon lätt besvarad, ty man behöfver endast slå upp Almanach de Gotha för att finna att han är chef för ryska trupperna i Polen. Det har sig icke heller så svårt att få en temligen noggrann kunskap om hans föregående karriär, alldenstund han alltid förstått all hålla sig framme och alltjemt innehaft framstående poster. Deremot torde det för ett stort antal läsare vara alldeles obekant, att denne mans modersmål är svenska språket. Han är nemligen finne till sin börd, till sin uppfostran; men — och hvilken motsägelse! — ryss till bjerta och yrke, det der yrket att släpa individerna af en nesligt förtrampad nation till slagtbänken. Redan 1825 vid oroligheterna i Petersburg tilldrog han sig Nikolai uppmärksamhet för den ifver med hvilken han tjenade dennes sak. Sedan dess har han beklädt flera vigtiga poster. Han var under åtskilliga är chef för finska gardet i Helsingfors samt derefter divisionsgeneral och inspektör för finska trupperna; under orientaliska kriget chet för vestra försvarslinien i Finland, samt sedermera chef för grenadierkåren i Moskwa. Vid kejsar Alexanders kröning derstädes blef han baroniserad, likasom hans själsfrände Berg vid samma tillfälle blef upphöjd i grefligt stånd. När man läser i rapporterna från Polen, huruledes nämnde Ramsay anklages för de största grymheter mot de arma polackarne samt huruledes han i råa proklamationer hotat att låta de besegrade, såväl un; som gammal, utan afseende på kön, springa öfver klingan, måste ovilkorligen en hvar, säväl finne som svensk, känna sig djupt upprörd öfver att en man med samma modersmål som vi kunnat sjunka ända derhän att han blifvit en öfverlöpare från civilisationens läger, en bödelsknekt, och att han ej längre delar de ädla sympatier för en oskyldigt lidande nation, hvilka aldrig skola upphöra att lifva det ädla folk, från hvilket han sjelf u. gått. Med stor tillfredsställelse såg jag i någon af de sednare telegrammerna att han är på väg att erhålla afsked. Det vill tyckas som skulle hans barbariska grymhet fill och med hos hans egen kejsare uppväckt ovilja mot honom. För öfrigt är det ej första gången som beron Ramsay har Polen till sin valplats. Han var der på sätt och vis som frivillig redan 1830 och anförde, efter hvad vi hört berättas, ett finskt regemente vid Warschaus stormning. Om sättet huru han kom att med ett finskt regemente tåga till Polen berättas, alt då han tillfrågade soldaterna om de ville tåga dit för att slås, svarade alla med en mun: Gud bevare nådig generaln,