Aftonbladet – 4 mars 1863, sida 2

I tag af Le Nord) uttala sinal sympatier för Polen samt sitt förakt och sin motvilja mot Ryssland och Preussen. 1 början gingo visserligen en del af tidningarne mera försigtigt tillväga, emedan man ännu ej med någun säkerhet visste huru saken betraktades på högre ort. Snart fick man emellertid höra att prins Napoleon haft med kejsaren ett samtal i polska frågan, och att kejsaren derefter visat ett särdeles briljant humör. Dagen derpå läste man i L Opinion nationale (prins Na, oleons Monitör) en skarp artikel I mot Rysslands framfart i Polen m. m., och författaren sökte bevisa att det alltid varit Napoleon I:s mening att göra Polen sjelfständigt, och att han också skulle ha gjort det, hade ej hans tåg till Ryssland fått en sådan olycklig utgång. Men hvad Napoleon I lofvade Polen, är det Napoleon II:s skyldighet att hälla. Häri instämmer troligen en hvar med nöje; men huruvida det är eå alldeles riktigt sagdt, att Napoleon I:s mening alltid var att återupprätta Polen, torde Ifå lemnas derhän. Thiers berättar nemligen jom en konvention af den 4 Jan. 1810 emellan Napoleon och Alexander, hufvudsakligen af innchåll, att !onrungariket Polen aldrig skulle ålerupprättas, och att till och med namnet Polen skulle försvinna från alla publika akter. Det var för att vinna kejsar Alexanders syster till maka, som Napoleon sålunda ville gå in på att låta utplåna en nation, som på slagfälten spillt sitt blod tillsammans med fransmännen och till och med en gång stått som ett bålverk för hela Europa emot de asiatiska horderns påträngning. För ett llumpet dynastiskt intresse skulle således Idenna nation läggas på slagtbänken. Här är mera för Napoleon III att göra än att uppfylla ett löfte, ofta upprepadt, aldrig hållet och kanske aldrig allvarligt menadt; här är att belöna trogna tjenster åt Frankrike loch godtgöra en grym orättvisa. Men från hvilken sida man ock tager det, förbindelsen sår dock qvar, och man kan ej k:ondra författaren i L Opinion Nationale för det han påmint kejsaren om denna förbindelse på det sätt, som bäst var egnadt att skaffa Ihonom gehör. Artikeln undslapp emellertid varning, liksom en annan i samma anda, fast något mildare, i le Sigcle. Dermed togs ock för temligen gilvet, att Polen hade kejsarens sympatier för sig, nägot som man äfven slöt till deraf att de studenter, som arresterades för det de velat begifva sig till prins Czartoryskis palats och utbringa lefverop för Polen, nästan omedelbarligen försattes i frihet lutan den ringaste näpst. Den officiella tid ningen Le Constitutionnel, hvilken från början I franställde polska uppresningen som ett beklagligt upprorsförsök och ej ville i densamma se något annat än en olaglighet, I som belt och hållet hemföll under ryska monarkens upptuktelse, har i dessa dagar I med ens sadlat om; dock, efter hvad det vill synas, ej så mycket till följd af Rysslands grymma framfart, ty den var temligen känd från början, som fastmera med anledIniag af Preussens inhumana sätt att blanda sig i saken. Deuna tidnings omsadling har å ena sidan väckt en stor tillfredsställelse, men å andra sidan också gifvit anledning I till en mängd isynnerhet för börsen oroande Irykten. Många vända nemligen med förkärlek och vid hvarje den minsta anledning I dertill sina tankar åt Rhengränsen, och man I må sålunda ej förundra sig öfver sådana Irykten som att ett nytt krig står för dörren. att flera regementen fått order att hålla sig marschfärdiga; att finansministern Fould I begärt sitt entledigande af oförmåga att I skaffa penningar till ett nytt krig; att en komite bildats för att bispringa polackarne och att prins Napoleon åtagit sig ordförande dIskapet i densamma m. m. Med temlig gsäkerhet tror jag mig emellertid kunna påstå alt dessa många rykten, det ena orimligare län det andra, sakna all grund, och att för ögonblicket desto mindre skäl förefinnes att befara Frankrikes uppträdande på en ny krigsteater, som det der svårbegripliga föreItaget i Mexiko satt kejsar Napoleon åtskilliga torndyflar i hufvudet. Emellertid är det svårt härvidlag att kunna smyga til och med den mest förstulna blick bakom förhänget. Hvad som : morgon kan hända är omöjligt att i dag förulsäga, och mången räsonnerar som så, att kejsar Napoleon kunde väl behöfva alt genom ett populärare företag än det mexikanska söka tillvinna sig ej endast Frankrikes utan hela Europas sympatier. Säkert i allt detta är att kejsaren efter konseljen sistliden tisdag beordrat utrikesministern att till franska ambassadöÅren i Berlin öfversända en depesch att medj delas preussiska regeringen af innehåll, att kejsaren med synnerligt missnöje tazit kunskap om den nyligen mellan Preussen och Ryssland ingångna konvention, hvilken kan: anses stridande mot noninterventionsprincipen, den han sjelf alltid vidhållit. I öfrigt lärer engelska regeringen i denna fråga vara i fullkomlig öfverensstämmelse med den franska, och såväl diskussionerna i parlamentet som hvad pressen har att säga gifver klarligen vid handen, att sympatierna för Polen äro i England lika djupa som i Frankrike. En hvar känner att en stor mängd polackar, och deribland många af Polens ädlaste söner, lefva i en beständig landsflykt, och att antalet af dem, som nästan ständigt uppehålla sig i Paris, är ganska betydligt. De hafva här ett slägs embetsverk, om man så vill kalla det, en expedition, som upptager en ansenlig lokal och sysselsätter en betydlig arbetspersonal, och påtagligen har