Aftonbladet – 3 mars 1863, sida 3

jrätlelse och trällar oila på denna hans älsklingstanke, att om Polen lider martyrskapet, så är det derföre att det dertill är utvaldt af Gud såsom det renaste offer bland alla nationer, för att friköpa dem från veridens I förtryck. Pen sista, Nästan hela mitt lif har tillbragts inom ett fängelses murar — midt ibland elände och sjukdom, i mörker och tystnad. Minnet af mig utplånas med hvarje dag allt mer och mer ur mina landsmäns hågkomst — kärleken kallnar hos dem som älska mig, och nu ha de kanske alldeles glömt mig — mig, som man begraft under detta svarta hvalf, till straff för det jag, en ljusets son, fordom sjöng för mitt fädernesland och utströdde ord i hjertana, hvilka der skulle utveckla sig till blomma, till en hänförelse lik min egen. 2. Jag har varit stolt, men stolt emot de högmodiga — en vansklig egenskap för den, som vill fram i verlden! Trempa på de menniskor, som ligga i stoftet — och du skall skörda vinst deraf — men om dun tillåter dig alt trotsa förtryckarnes högmod, om du, med din uppfattning af mermniskor, betraktar dem såsom en flock vilda djur — då skola dessa vilda djur taga en fruktansvärd hämnd på dig — menniskan — och du skall bli slagen i fjettrar af dem. 3. Mitt lifs tidigaste år förrunno hastigt likt båten, som glider på vattnet, lik törnen, som rör sig genom rymden. — Jag olycklige såg icke då hvarthän böljorna förde mig — ty solen sken ännu öfver mig — hvarje timma på dagen utvecklade sig eom en vårblomma — i mina medmenniekor såg jag blott systrar och bröder — och denna verld, som nu är så döf för min klegan, var min ungdoms Paradis. Hvar är den engel, som efter martyrskapets pröfningar och dödens stund bortvältar grafvens sten på tredje dagen, den dag, som är bestämd för uppståndelsen? Han befriar Gud, men icke menniskan! — Hvar är detta himmelens andra sändebud, som om natten borttager bommen från de mamertinska portarpne och befriar Herrans heliga ur bödlarnes händer? — Men jag, jag är icke bland de utvalda — och nu är det andra tider! Fiendens arm är starkare än dödens — ty han griper dig, håller dig, meden du ännu är lefvande, förvarad i en likkista, ur hvlken du aldrig skall slippa ut med ditt förstånd. 5. Ty ellan fängelsets fyra muw ar skall din själ, det oändligas bevingade innebyggere, som fordom drömde om halft himmelska tillstånd, känna sig till den grad öfvergifven, I. att du skall slå dig på att älska en spindel såsom en bror, att du skall tigga bödeln såsom en nåd om att låta dig höra ljudet af en menniskoröst. Och vär efter långa dagar, månader, år intet hopp längre kommer att besöka dig — då skall din själ sänka sig i tomhetens. djup. De Ack, huru ofta har jag icke försökt med min viljas hela kraft att återväcka de tankar, hvilka voro likasom uteläckta, för att undslippa denna själsdöd! — Men när förtviflan en gång brutit igenom och till botten genomträngt själen, då är det förfärande att märka, huru hjernan uttorkas och gradvis vissnar bort — huru äfven bjertat känner gig sjukt och, utan att kunna: brista, småningom förhärdar sig, till dess allt, som heter kärlek, dör i det. Och af alla smärtor är detta den tyngsta! Likt en Titan kämpade jag mot det ensamma lifvets tomhet. Jag frågade jernstängerpa i mitt fönster: Sägen mig hvad som tilldrager sig i de lefvandes verld? — Jag tog denna min usla lampa i mina aftärda händer och räknade långsamt hvarje itet korn i askan af veken, för att sysselsätta mig, för att företrö mig i all: min förtviflan; men intet lindrade mig. Ett slags töcken omhöljde min själ allt mer och mer för hvarje dag — och det inre lifvet i mig utsläcktes allt mer och mer. Jag är ensam, utan tankar, utan föreställningar, för beständigt emidd vid denna boja, som med sina ringar omsluter mina lemmar och som fjettrar mig fest vid krampan i muren. 8 Ack! fordom — fordom varnade mig de gamle och sade: Oförståndige unge man! Din klangfulla harpa skall störta dig i olyckans svalg, och din sång skall dö med dig bakom fängelsets murar. Vår tids menniskor bry sig icke om frihetssånger — de önska blott freden, som är gynnsam för deras handel. Du skall förgäfves anstränga dig — nu för tiden stenar man sådana profeter. Den, som bringar himmelska nyheter till jorden, han skall jemmerligen omkomma. Jag, jag hörde icke på dem, eller tvistade med dem. Ack! jag ville ej endast vegetera, utan lefva i denna verlden, och derföre har det nu blifvit mitt öde att lefvande förruttna under jorden. Det ljus, som lyser för alla, har blifvit mig beröfvadt — och beröfvad min värdighet som menniska, har jag sjunkit så djupt, och Gud i himmelen har kommit så högtupp, att Hans barmhertiga ö a icke längre kan nå till mig. 9. Ja, jag är innesluten i denna fästnings djupaste källare — men öfver mig äro andra celler, mera beqväma, bättre upplysta, bestämda för mer lyckliga förbrytare, dem zarens regering behandlar med mindre stränghet — ty de ha blott lönnmördat fader och broder — derf re är deras straff mildare. Dem är det tillåtet att se himmelens blåa rymd mellan jernstängerna, dem är det tillåtet att inandas vårens uppfriskande fläktar, när solen vänder tillbaka öfver dessa snöslätter; allt är dem tillåtet! — Med mig är det en annan sak. Jag är brottslig i längt högre grad; jag är en menniska, en polack, ett upproriekt hufvud — se derföre anser man mig för en djefvul i detta det godas rikel ne tb vt FR ——— FF ÅR v ct Å mm PR Mr pr ww IM m I 4N