Aftonbladet – 3 mars 1863, sida 3

Den ryska regeringen tycker icke synnerligen mycket om skalder, som besjunga forntidens ära och framtidens förhoppningar, Polisen vakar ständigt öfver dem, och icke sällan blir en poet, 2om man ej kan förmå till tystnad, skickad till Siberien. Denna utsigt till en landsflykt bland polarisens berg hängde alltid såsom ett Damoclessvärd öfver Krasinskis bufvud. Det fanns unga män, som flera år måste sitta i Warschaus fängelser, blott för det de innehaft ett exemplar af en samling af Krasinskis lyriska dikter, benämnd SFramtidens psalmert — man kan häraf lätt gissa till hvilket öde skulle ha väntat författaren sjelf, om den ryska regeripgen upptäckt honom. Under inflytandet af sådana dystra känslor skref han 1846 sitt skaldestycke Den sista, hvari han för läsaren röjer sina egna känslor, i händelse ett sådant öde skufle drabba honom, Detta stycke, som är en fånges monolog, har ej samma omfång som hans öfriga dikter, såsom Helvetets komedi eller 4IridionX, men det karakteriserar måhända onu bättre författarens väsen och ider; det är på sätt och vis hans själs sjelfbiografi. Genom en lätt anstrykning af mysticism, hvilken dock icke är mörk, ser man en brinnande tro på hans fäderneslands återupprättelse och träffar ofta på denna hans lek. lingstanke, att om Polen lider martyrskapet, -å är det derföre att det dertill är utvaldt af Gud såsom det renaste offer bland alla nationer, för att friköpa dem från veridens förtryck.