Aftonbladet – 3 mars 1863, sida 2

a VO TT UN arje of: rräll medför sitt straff, en ny uppenbarelse på den Nemesis divina, om hvilken vi talat. (Bifall) Jag har måhända alltför länge fvat edert tålamod, mina hrr, men ämnets vigt är så stor, sjelfva saken så olycksdiger, så djupt ingripande i såväl det öfriga Europas som vårt eget lands öden, att, jag är säker derpå, I låten detta gälla mig till en ursäkt. Jet återstår nu blott att leda detta mötes förhandlingar till ett resultat, och tar jag derföre mig friheten att, i enlighet med hvad äfven af föregående talare blifvit yrkadt, till edert bepröfvande framlägga det förslag till mötets beslut, som jag nu anhåller att få för eder uppläsa: Församlingen vill, för att i hvad på 2 kan bero, uitrycka sitt varma deltagande för det lika ädla som o!yckliga polska folkets oförtjenta lidanden, förklara såsom sin åsigt: 1. Alt Polens folk bef emot all folkrätt behkandladt, då det svekfullt öfverfölls af sina vöktiga grannar, och dess land delades mellan dem. 2. Att detta folks nu enart hundraåra protest emot detta våld och dess upprepade Pp försök att återvinna sitt nationella obero ende, ej kunna med skäl af någon förblandas med venliga upprorsförsök, utan äro inför Gud cch menniskor till fullo berättigade. 3. Att derföre äfven den nu började polska frihets triden, enligt vår förmening, är fullt berättigad, synnerligaet genom det sätt, på hvilxet den senast anbefallda rekryteringen utfördes, då den begagnades som ett medel att gripa och ur l-ndet bortrycka den bästa delen af dess ungdom, för hvilken ej lemnades något annat val, än att fegt un derkasta sig denva våldsåtgärd, eller modigt stupa på ärans fält. 4. Alt vi ej nog kunna beklaga, att Europas öfriga folk ej längesedan bidragit till återställandet af det polska folkets nationalitet, samt att vi ej kunna annat än uttala den allvarligaste förkastelsedom öfver hvarje försök af en främmande regering, att i den nu påbegynta fribetsstriden understöda Polens förut öfvermäktiga fiende. Al dessa skäl tillönska vi det för sitt fosterlands oberoende nu åter kämpande polska folket den Högstes bistånd under striden, en slutlig seger samt ernående af den nationala frihetens och sjelfständighetens vålsignelse! — (Långvariga bifalisrop.) Om detta förslag af eder, mina hrr, godkännes och antages, vågar jag ytterligare hemställa om edert bifall, att d beslut genorn bestyrelsens försorg måtte blifva allmängjorde, då jag hoppas och tror att de öfver allt inom vårt isin frihet lyckliga land skola vinna genklang, och en allmän opinion i detta för oss så vigtiga ämne derigenom komma att uttalas. N ra mera betänksamma än vi, mina hrr, skola troligtvis härvid skaka på sina kloka hufvuden, och framställa den frågan: hvartill skall detta tjena. Jo det skall tjena derti I, att detsvenska folket skall i en för hvarje fritt mannahjerta så helig sak uttala sin opinion, sin förkastelsedom öfver det skedda våldet, sina sympatier de lidande bröderna på andra sidan Östersjön. Det skall tjena dertil att äfven svenska folkets röst gör sig hörd, då de öfriga curopeiska folken ntitala sin åsigt om den för alla stora frågan. Det skall tjena derrill att samklang uppstår i den den allmänna opinionens inom hela den bildade verlden dom, som, enligt hvad vi redan hört från England och Frankrike, nu allt högljuddare uttalas. En sådan allmän opinion skall, jag tror det med säkerhet, göra sig hörd äfven inom regenternas rådslag, och förr eller sednare åstadkomma ett kraftigt ingripande i denna fråga, på det den en gång må blifva på ett tillfredsstä l nde sätt list. Ja den skall, så hoppas jag, lyckas framtränga äfven till den ryske sjelfher: skarem öra, och öppna det för rättvisans fordringar!! (Bifall) Hr Blancbe: Jag begärde ordet för att understödja hr baron Hamiltons förslag till resolutioner för detta möte. Men understödet behöfves ej; de äro redan, som jag finner, antagna. Men jag har rågot att lägga till den föregående talarens vältaligt gripande skildring af Polens öde. Det var något annat också som föll med frihet, och det var dess kultur. Det har funnits tider då staden Krakau var de slaviska folkens Athen, der vetenskapen arbetade och vitterheten lekte. Det var en kultur med styrka vid roten och skönhet i blomman, Men den föll med friheten och öfver begges grafvar hafva steppernas vilda horder i nära hundra år ohämnade trampat. Ett folk kan genom en lycklig tillfällighet återvinna sin frihet; men för dess kultur går det ej lika lätt. Det behöfs sekler för att ånyo uppväcka den, i fall den någonsin kan uppväckas. När man känner detta, känner hvad sedan dess händt, ser hvad som nu i denna stund sker, ser de tårar som gjutas, det blod som spills : När man ser landets ädlaste söner nattetid släbort ur sina hem för att instickas i ryska ederna, och tvingas att kämpa i strider, der sjelfva segren är en vanära, segren öfver fria och oberoende folk; — då förefaller det mig som borde man hugga in med något annat än I ord och pennor. Gordiska knutar lösas bäst med skarpslipadt stål. Men detta tillhör ju den s. k. högre politiken, och gifve Gud att politiken allid vore lika högsinnad som hög! Sannt är dock att fotkens deltagande faller som en droppe af balsam i deras sår som blöda och dö för frihet och land och att ljudet af andras välönskningar någongång förmår öfverrösta jublet af hånande bödlar: Vårt deltagande, våra välönskningar skola således icke helt och hållet vara förgäfves. Nästan i samma ögonblick tel grammet från Norrköping kom, tillhviskades mig ett annat tejegram och det var: Bjud polackarne en fristad i Sverge!4 Måtte denna bjudning aldrig behöfvas! Måtte de nu så olycklige en gång itervinna fril lycka och frid! Men om det oehöfdes, hva skulle vi icke kunna öppna lem vår famn, bjuda dem ett hem i våra dalar, tt skydd af våra fjell! Ja, vi skulle emottaga lem — icke med kartescher, det är den preu ska gästfriheten. Det finns en annan gästfrinet och den heter: Broderlighet, förtroende och ugn. Den är Sverges, den är vår, och himlen kall välsigna densamma. (Bifallsstorm.) Hr v. Qvanten: Mina herrar! Om det på lenna jord icke ges en stoltare syn än en naion i den fulla, fria utöfningen af en kraftig ch ädel verksamhet, så finns det icke ett dytrare, ett mera upprörande skå espel än att se tt tappert och frihetsälskande folk slitas sönler af våldet, att se det dagligen löda, utan frälsning och dock utan återvändo. Vi känna väl det olyckliga Polens historia, t sagdt, att det 5 lefva och som ej kan örsök har det ej redan sin rätt, och huru många ? Vi ha a natioPolens, om hvilket det bl ir Sett folk som ej tillåt lös, Ja, huru många rjort att återbö ;lodsdomar ha ej öfvergått detsamma? iyligen, såsom en talare nämnt, sett ren, män och qvinnor, kläda sig i sorgens svarta rägt, och på knä i kyrkorna under tårar anopa verldens upphof: Herre, gif oss igen rt fosterland! Och äfven hit har våldet inngt qväft suckarna, tystat de heliga sångerna, agat de förkrossade ur templen. Slutli, ystnad och mörker, plundrat de ka I nen. Man har fångat familjernas er och söer, för att slapa dem bort att dö i främmande and, fjerran från deras fäders grafvar. Då var idandets mått åter fullt, då grep Polen till för,iflans nödvärn mot den yttersta kränkning, å u n har Ryssland, i skydd af nattens 1