Aftonbladet – 18 februari 1863, sida 2

Folkskolan i Svergo. ) Af O. E. Folkskoefrågan är, såsom vii en föregående artikel yttrat, en religiös-sedlig fråga, en fråga, hvari den lyckligare lottade samhällsmedlemmens medvetande af sin pligt mot den mindre lyckligt lottade måste yttra sig i handling ech uppoffring; men den är på samma gång äfven en ekonomisk fråga. Men folkskolan har varit föremål för lagstiftning under en tid, då man ej haft, åtminstone ej ansett sig hafva millioner att offra för densamma. Folkskolans lagstiftare af 1842 hafva icke varit några finansigrer. De hade icke fått någon uppenbarelse om att svenska folket egde vilja eller förmåga att offra några större kapitaler på sin folkekola. De stiftade alltså lagen så att det skulle stå den enskilde fritt att offra huru mycket eller, rättare, huru litet som helst, blott skolhus blefve byggda. Mera hafva de ej ansett sig kunna och böra göra. Detta må nu bafva varit ett fel, — ett fel, som möjligen kan synas stort och kanske oförlåtligt i deras ögon, som taga i betraktande, hurusom staten nu har tjogtals millioner att offra på jernvägar m. m. Men alltnog. Lagstiftarne må hafva verit allt för försigtiga för att påbjuda nya och stora skatter. Med blicken fästad på de förhållanden, hvarunder folkekolestadgan och den i enlighet dermed ordnade undervisningen kom till stånd, torde man dock böra medgifva, att svårligen mycket annat eller mycket mer än hvad som gjordes då kunde ske. BStatsmakterna appeilerade eiler hänsköto folkupplysningens sak till kommunerna och de enskilda, för att liksom känna sig före, huru mycket folket sjelft kunde och ville offra för sin egen upplysning. Sådan synes 085 grunden tll 1842 åre folkskolestagda hafva varit. För i dag vilja vi endast, såsom en belysniog af de ölfverklagade missförhållandenas grund, vidröra sjelfva hufvudfrågan för den strid, som redan begynnt och som utan tvifvel skall länge fortgå, tills den stora nationalfrågan vunnit sin lösning. Bland alla de missförhållanden, hvaraf vår folkskola lider, torde intet vara större och till sina följder svårare än just det att folkskolan, i tillämpningen af tolkskolestadgan, hvilken icke föreskrifver någon viss metod, och på hvilken alltså ekulden icke gerna kan kastas hvarken för metoden eller för tillämpningen, kommit att sakna, om vi så få uttrycka oss, organiskt lif. Folkskolestadgan har endast bjudit ett i hvarje socken bör finnas minst en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare?. Detta har man nu i tillämpningen tydt så, att blott det funnes en skola, så vore det detsamma, huru denna skola vore organiserad, inrättad och utrustad. Kommunerna, som hade fullkomlig frihet att ställa sina folkskolor på bästa möjliga sätt, blott de underkastade dem domkapitlens pröfaing och beslut, sökte göra skolan så billig. som möjligt, dock icke med afseende på lärarens krafter, ulan med afseende på penningemedlen. Följden blef att nästan huru stort antal barn som helst kastades på en eusam lärare, och detta utan att man tog i betraktande det olika kunskapsmåttet och den på åldern m. m. beroende olika uppfattningsförmågan hos den stora massan af barn, som inpackades i skolkyffet. Det var nu så billigt det systemet. Man hade en skola och en examinerad lärare med sexton tunnor och ett kofoder i årlig löa, och dermed var lagens bokstaf uppfylld. Hvar och en moder har erfarit hvad det vill säga at undervisa ett eller flera barn, har fått pröfva huru mycken tid, huru mycket tålamod, huru mycket krafier redan undervisningen af ell, två, tre barn erfordrar. Men kommunerna ansågo att en lärare, han månde vara huru ung eller huru gammal som helst, huru stark eller vek som helst, huru illa aflönad som helst, skulle kunna orka med huru många bera som helst, huru många timmar som helst om dagen, huru stor del af året som helst. Han skulle kunna lära en del barn bokstäfverna, en annan del stafning, en tredje d.l innanläsning, en fjerde utanläsniog, en femte skrifaing o. 8. v. allt ensam, endast med tillhjelp af de äldre skolbarnen såsom monitörer. Var barnskaran mycket stor, 150 barn t. ex., så bestämde mun, d. v. 8 pastor, som väl på de flesta ställen alltid fått representera skolstyrelsen och ensam afgöra alla bestämmelser om metoden 0. 8. V., att flickorna skulle besöka skolan ena dagen och gossarne den andra o. s. v. ) Se Aftonbladet för 1862, n:o 151, 152, 161 och 168. För 1863, n:r 63.