Aftonbladet – 6 februari 1863, sida 3

som hr Schwan behagat yttra, uppgjorda Ppå fri hand, utan grundade på bolagets egna derom till kommerskollegium afgilna berättelser. Äro de oriktiga, skulle de således vara det endast, om de källor, ur hvilka de hemtats, vore oklara, hvilket dock väl knappt är att förmoda. Att bolaget skulle vara sammansatt af egare till aktier, ställda till innehafvaren, hvarje aktie på 500 riksdaler banko; att aktiernas antal skulle utgöra 1500, och alltså svara mot. ett kapital af 750,000 rdr bko; att detta kapital likväl kunde ökas med ytterligare 500 aktier och således till 1 million banko, men detta endast om bolaget så pröfvade lämpligt; och att hvar och cn, säväl infödd som utländsk man, skulle ega rätt och frihet att deltaga i bolaget genom att teckna sig för en eller flere aktier, — om allt detta förekomma i privilegiibrefvet och bolagsreglorna klara och bestämda föreskrifter; och om de af hr Schwan till K. M:t ingifna preliminära förslag i ärendet derifrån i en eller annan punkt skulle hafva afvikit, är det dock ej förslager, utan deremot de af K. M:t fastställda priviegiibref och bolagsreglor, som skulle lända bolaget till efterrättelse, så snart de af detsamma antogos. Voro nu dessa föreskrifter att betrakta endast såsom en skåderätt, en tom parad, som bolaget kunde sätta sig öfver och försumma att iakttaga, om det så fann för sig lämpligt och fördelakligt? Hr Schwan svarar härpå, att det skulle bafva varit bolagets ensak, huru wnedlen skulle anskaffas, antingen genom lån eller inbetalning å aktierna,och detta svar anslår utan tvifvel mången genom sin skenbara enkelhet. Hr Schwan söker vidare att deducera detihans tycke absurda i en från de anförda föreskrifterna dragen slutsats om öppen teckning, och tillägger: ?det bade varit väl om författaren åtminstone låtit oss veta, huru många aktier vi (hr Schwan och hans ?medintressenter) skäligen borde sjelfva fått teckna; om detta fått ske innan listan utlades för hela verlden till deltagande; eller om vi först bort afvakta beloppet af vissa månader och då tillse, huruvida någonting återstode för oss att få?. Ehvad det nu är hr Schwan rjelf eller någon hans medintressent, som dikterat dessa enfaldiga ord, är det likväl visst, att de, ehvad de skola innehålla allvar eller hån, icke förtjena svar, och hvad öfverenskommelsen af den 22 Februari angår, skall den i det följande till skärskådan upptagas. Vigtigare är att visa, det anförda föreskrift, om uppsamlande för ändamålet af ett kapital genom aktieteckning, utgick från välbetänkta, praktiska skäl. Det bör medgifvas, alt, då regeringen icke i detta fall, såsom ifråga om äldre kanal och andra för kommunikationernas under lättende vidtagna arbeten, för hvilka offentligt understöd beviljats, föreskref bevis om full teckning af det bestämda aktiekapitalet såsom vilkor för det offentliga understödets utbekommande, en af de många blunders begicks, som utmärka behandlingen af denna angelägenhet. Men föreskrift om sammanbringande af ett aktiekapital, till en mindre del beroende af bolagets egen pröfning, till den större delen utan någon sådan pröfningsrätt, blef dock fastställd, och det på goda grunder. Att nemligen till betäckande af kostna den för kanalarbetets utförande och inlösen af det gamla Trollhättebolagets aktier och egendom ett aktiekapital af 750,000 rår bko (1,125,000 rdr rmt) var alltför otillräckligt, låg i öppen dag. Bolaget skulle derföre komma att för ändamålet upptaga ett betydligt lån, till hvars återbetalning inom vederbörlig tid de af staten beviljade, högst betydliga årliga tillskott och bolaget medgifna lukrativa rättigheter skulle tjena, bland -annat, såsom medel. För detta understöd förbehöll sig staten att vid viss tid efter arbetets fullbordan få anAel i afkastningen, eller allt hvarmed behållna inkomsten kunde öfverstiga 100,000 rdr bko.4 Nu är det uppenbart att, om ej nåsot aktiekspital eller endast en obetydlig del it det fastställda, hade blifvit inbetaldt och på arbetet användt, bolagets upplåning skulle i samma mån blifva störte, och måhända så stor, att när tiden för statens rätt att få andel i afkastningen var inne, ännu en betydlig del at upplåningen kunde återstå att gälda, och således påk illa lösning af frågan, huruvida erforderliga medel till afbetalning af denna del af gälden skulle utgå från den gemensamma inkomstkassan, cller uteslutande drabba bolage:s andel deri. Att det vid afpörandet ar denna fråga skulle väsendtligen ankomma uppå, huruvida bolaget vederbörigen fullejort sin skyldighet att i arbetskostnaden nedlägga det fastställda aktiekapitalet, torde för en hvar vara klart; och vid öfvervägande af ellt detta torde det för en hvar blifva icke mindre klart, att föreskriften om ett bestämdt aktiekajital, som skulle af bolaget presteras, var välbetänkt, att vidare hr Schwans ofvananförda invändning, att det skulle bafva varit bolagets ensak att anskaffa arbetskostnaden genom lån eller aktieteckning, redan ur denna synpunkt är oantaglig, och slutligen att — moticnen i denna del var fullt befogad. Tiden för statens rätt till andel i afkastiningen inträder med år 1863, och var motionen derföre just nu tidsenlig. Den innehåller i detta afseende också ei annat, än attutredas måtte, huruvida det bestämda aktiekapitalet verkigen blifvit inbetaldt, och att, om bolaget vägrade ingå på sådan utredning, frågan derom måite till domstol instämmas, med framställning af de påståenden, hvartill omständigheterna kunde föranleda.t Och då nu så är, följer vidare deraf, att följande tirad i hr Schwans förklaring: Största förundran torde det väcka, ej blott hos rättslärde, utan äfven hos alla personer med endast vanligt sundt förnuft, att motionärep, ehuru jurist, kunnat uppställa den ata att sedan två nartar (här etaten och