Aftonbladet – 28 januari 1863, sida 2

(Efter Alta Califo nia.) Den 6 November 1862 höll Newyork en stunds omedelbart elektrotelegrafiskt samtal med San Francisco, utan någon medspråkande mellanstation. De som dagligen anlita telegrafien för sitt affärsbestyr, utan att gifva akt på tidens framsteg, skola möjligen finna föga märkvärdigt i denna tilldragelse; den bestod ju helt enkelt i att ett telegram blef sändt från Newyork till San Francisco på en elektrisk ledniogstråd: dylikt förekommer ju alla dagar? .. Nej! det förekommer ej alla dagar; det har tvärtom aldrig händt förut att ett elektriskt bådskap ljunoat i en enda blixt öfver en landsträcka om Å060 mil (engelska — 703 svenka), öfver en hel verldsdel — hela Nordamerika, från dess östra kust vid Atlantiska oceanen till dess vestra vid Stilla hafvet, från Hudsonflodens utlopp till Saeramentovikens mynning, — och allt detta på den korta tiden ef några få andedrag. Man må vara huru van som hetst vid de elektriska telegrafledningarnes utseende och verkan; den hemlighetsfulla kraft, som så förmår plåna ut tid och rum, blir ändå med hvar dag mer och mer beundransvärd. Ingen förtrolighet dermed tröttar; sysselsättningen dermed är fängslande eom en ung kärlek, hänförande som alkemien. Men — skulle någon Kalifornier kunna fråga — hvari ligger det egentligt märkvärdiga, som här påpekas? Vi läsa ju nyheter från östra kusten hvar dag, och de anlända ju på samma ledningstråd?4 — Mycket riktigt! Men de anlända ryckvis; de äro skickade ur hand i hand, från station till station, från stad till stad; och de stanna på hvart ställe tills telegrafisten der hunnit läsa dem och skicka dem vidare till sin närmaste granne. Men i går, den 6 November, var en öfverenskommelse träffad emellan samtliga telegrafisterna på hela sträckan, om de framledande och bortledane trådarnes ihopfogande på hvar station, så att alla tillsammans bildade en enda oafbruten tråd emellan Newyork och San Francisco. Elektriciteten är emedlertid en nyckfull och kinkig kraft, den lider af väderleksskiften, den förstärkes och försvagas af klimatiska inflytelser; den mattas under hvarje mera långsträckt färd, och den på tusentals stolpar utspända ledningsträden qvarhåller öfverallt en del af den deri insläppta elektriska strömmen, som kräfverpåfyllning litet emellanåt, om den skall lunna fram till sin bestämmelse och ej förlora sig på vägen. Denna påfyllning får den af s. k. öfverförare (Söfverdragare? — relais) ett slags telegrafiska instrumenter genom hvilka ledningen föres vi vissa mellanstationer, och som äro försedda med sä:skilda elektriska kraltkällor, hvilka meddela den elektriska strömmen ny styrka för färden till nästa öfverförare, 0. 8 Vv. — Denna kraftförnyelse motsvarar hvad som sker på jernvägarne när ångvagnen litet emellanåt får ny påfyllning af vatten i ångpannan. Klockan 5 i går afton, den 6 November,