Aftonbladet – 27 januari 1863, sida 2

följd deraf ansett min vägran som ett prof på eghet eller partiskhet för landets fiender. Det örra skulle ådragit mig deras förakt, det sedre hade mähända kostat mig lifvet. Jag samte rerföre och förde armen lyckligt till ort äl Expeditionen varade i 10 månader, under hvilken tidrymd staden blef tagen, förlorad och ånyo tagen. Med 3000 man och 4 kanoner togs med storm en stad, som var försvarad af 2000 man, 30 kanoner och tre arabiska krigsskepp. Af detta sednare inser du lätt, att framgången af ett krig i dessa länder beror mer på soldaternas mod än på anförarens klokhet. Hufvudsaken är att lifva deras tapperhet, gifva godt exempel och sätta dem i gäng. Det var äfven detta som jag gjorde, och lyckades fullkomligt. Landets konung, i glädje öfver att hafva vunnit sin första seger, belönade hvar och en rikligt, och mig gaf han öfverstes rang och titel. Knapp: var denna fejd slutad, så beslöts att anfalla Herat i Afganistan, hvilken provins af engelsmännen i Indien anses såsom nyckeln till deras land. Jag emottog med glädje befallningen att begifva mig till armån, och, blifven äregirig, märde jag hoppet att genom bevisade tjenster stiga några grader högre; men min beräkning slog felt; jag vågade flera gånger mitt lif, emottog vid stadens belägring en kula i högra ret och vann ej annat än en månads pina samt Lejonets och Solens riddarerdnar. Var det kamraters afund eller var det politik af regeringen att ej låta mig stiga högre — jag vet det ej; dock ansåg jag mig för orätt beindlad och beslöt att för framtiden ej mera ga mitt lif för en sak, som icke bragte med sig några motsvarande frukter. Men hvad är menniskans föresatser: de tillimtetgöras i ett ögonblick, ty tusende oförutsedda händelser inträfia, scm tvinga oss att handla rakt emot var öfvertygelse. Åtminstone så gick det mig. Innan tre månader förlidit, förklarade England Persien krig. Det blef en svår tid för mig. Perserna känna ej åtskilnad emellan Europas nationer, de benämna a!la blott europåer. Mig visade de en uppenbar fiendskap, och hade jag blott ådagalagt den minsta tvekan att åta dem, skulle jag säkert varit den förste, i hvilkens blod de släckt sin hämnd. Jag följde derföre klokhetens stämma, begaf mig i deras leder och ankom snart till Bourazjaun, der en fejd på lif och död uppstod emellan Islams bekännare och Englands soldater. Perserna anföllo om natten engelsmännen i lägret, tvungo dem till en hastig och skymflig två mils reträtt, hvilken ej blef gjord utan offer. Tvärt emot mitt råd ville perserna helt och hålet tillintetgöra engelsmännen och afskära dem reträtten till Bouchyr. Följden af denna okioka handling blef en blodig batalj, i hvilken 2000 förutilande perser tvingades att mäta sig med 6000 engelsmän. Utgången var redan i början ej tvifvelaktig, ty hvad kan en modig, men oordnad hop göra emot desciplinerade trupper samt europeiskt artilleri och kavalleri? -— kort sagdt: fjerdedelen af perserna dödades eller sårades, och ännu i denna stund vet jag ej huru det var möjligt att jag undgick död, sår el.er fångenskap. Efter detta fälttåg ha krigets retelser och förströelser förlorat mycket af sina behag för mig, och tanken på att jag ör make och far har nåfr afkylt det brusande mod, som gerna vill uppåga vid kanonernas dån och sablarnas blixtar. Fact sednaste fälttåget var jag trogen min fattade princip och tog ingen del i krigsoperationerna. Jag kunde äfven denna gång skatta mig lycklig deröfver, ty jag var skild från lägret genom ett 6 mils afstånd och var ej närvarande då turkomanerna gjorde ett nattligt öfverfall, dervid de togo hvar lefvande själ till fånga; det vill säga af 32.000 man räddade sig ei:dast 5000; de öfriga blefvo dels nedhuggna, dels tillfångatagna och sålda som slafvar i det inre af Balk och Bokhara. En fransk fotograf delade deras öde och befinner sig ännu som slaf i turkomanernas händer. Att jag efter detta nederlag ej stannade länge i grannskapet, faller af sig sjelft; armen var upplöst och hvar och en erhöll order att begifva sig på sin plats. Ne —V