Aftonbladet – 24 januari 1863, sida 3

och att denna princip äfven måtte göra sig gätlande vid skeende val af statsrevisorer; åberoande talaren såsom stöd för denna åsigt grundagens 68 och 69 paragrafer, hvarjemte han anförde den praktiska nytta som skulle uppkomma derigenom, att ej hvarje revision komme att verkställas at nya och i granskningsdetaljerna ovana revisoier. Mengel var fullkomligt af samma åsigt som Larsson och förordade förslaget. Flera andra af ståndets öfriga ledamöter erkände äfven att Larsson i denna fråga verkligen hade något stöd af grundlagen; men då allt sedan nuvarande statsskicks införande inom alla stården varit praxis att välja revisorer särskildt för hvarje år, beslöt man att äfven vid denna riksdag ti lvsgagå på samma sätt. Uhr ingaf en motion, uttryckande den önskan att på statens bekostnad måtte tryckas ett antal exemplar af kongl. representationsförslaget för att, genom konungens befallnin shafvandes försorg, i socknarna utdelas blan den icke; tidningsläsande allmänheten. Mengel, Rosenberg och C. A. Larsson yrkade att tryckningen måtte ske på bekostnad afståndets enskilda kassa, och exemplaren genom ledamöternas föranstaltande i landsorterna spridas. På begäran af några andra talare blef motienen bordlagd till nästa plenum. Något om gamla ostronskal, sophögar, kreatursskeletter, flintstycken, krlturkistoriska uudersökningar och etnegrafiska systemer m. m. Egentligen gör det följande ett slags anspråk på att vara en vetenskaplig afhandling, och det är icke vår skuld att den inledes med en titel af temligen ovkademiskt och ganska brokigt utseende. Sjellva den veteoskap, hvarom här är fråga, gilver nemligen sjelfmant anlednivgen dertill, utan att den för öfrigt derför i och för gig är mindre allvarsam eller mindre intressant. Den nordiska arkeologien har haft sina öden, liksom allt annat här i verlden; till att börja med har den ingalunda, likt Miperva, framträdt fullvuxen och tullt rustad ur Jupiters hufvud, utan tvärtom haft en mycket långsam barndom och stor svårighet att lära sig gå på egen hand, dernöst har det bär, hksom eå ofta, händt ait den offrat mycken möda förgäfves och icke sällan måsi rulla stenen upp igen för berget, en annan Sisyphus. Många vetenskaper ha under ein utveckling gjort samma påkostende erfarenhet; bur ofta harjicket. ex. läkerekonstien en tid bortåt strälvat träget åt ett visst håll, eliter en viss förutråltning, elter vissa, som man inbillat sig, alldeles säkra och oomkullrunkeliga lagar, och dock en vacker dav sett sig, till följd al nägon nyare upptäckt eller ett oförmodadt beriktigunde at ett axiom, som alldeles icke var något axiom, tvungen att börja åter ifrån början! Arkeologiens historia är full afdylika ledsamma tillbakafall och mödosamma stadier. Få vetenskaper hafva i samma grad, som den, byggt och — rifvit ner, systematiserat och — kasserat, gått på en en stund i sandbacken och — sjunkit tillbaka på nytt. Det är i sjelfva verket en stor fråga om den ens någonsin hittills varit på riktig vetenskaplig väg — äfvea då när den som allra högtidligast tog sig en min ar att vilja bjelpa sjelfva historien fram -— och om det icke egentligen är först nu den på allvar inträder i vetenskapersas rad. Och emellertid, ännu i detta ö:onblick, möta vi här mera hypoteser än gifna och vederhäftiga resultater, mera wuppslaget till en velenskap än vetenskapen, sjell. Det verkliga framsteget ligger icke sä mycket i något redan vunnet nytt och afgörande, som deri, alt en strängt vetenskaplig kritik änotligen börjat blanda sig i leken och att säiunda ingen hypotes längre har hopp om ait här liksom lurendreja sig till en värdighet af epodiktisk vissket, utan numera först måste venomgå en skärseld af den mest minutiösa granskning och en obesiicklig undersökuivg inpå biotta lifvet. Det är obesiridligen vära vänner danskarne vi hafva att tacka för denna nyaste vändning i det arkeologiska studiet; vi kunna endast som mera indirekt bidragande derill nämna norrmannen Munch, och med all den aktnivg vi eljest hysa för vår mnilssons vetenskapliga betydelse både som zoolog och som en af de första, hvilka insågo, att man i arkeolooien borde slå in på en ny väg, samt med all beundran för den stora fyndighet och genialiska behändighet han ådagalugger isina nyare unpdersökniagar rörande nordens urnnevåvare, nödgas vi dock bekänno, att vi ör vår del ännu i detta hans arkeclogiske hufvudarbete finna en rik fantasi alliför mycket blandad med positiva fakta. Dansken Worsaae tillkommer utan tvitvel den äran, att hafva gifvit den egentliga impulsen till en rent veienskaplig behandling af här ifråvavarande ämnen, med obarm: ertig räfst af förutgående arbeten i denna väg, med ett dristigt tvifvel på allt det traditionellz, med ya vyer och en ny metod; efter honom hafva i Danmerk kommit: Herbet, Forchhammer, Japetus Steenstrup m. fl. Hvad som utmärker denna skola, är först och främst den positiva undersökningens yttersta noggrannhet, derefter, såsom vi sedan ytret, den skonslösa, nästan mikroskopiska writiken, och vi finna här ett nytt exempel på danskarnes till ordspråk vordna kritiska lynne, eit exempel, som för öfrigt med alfseende på forskningarne i den nordiska förhistoriska fornäldern noga evarar mot de nyasfe danska kritiska undersökningarne rörande nordens äldsta historia, t. ex. Jessens bekanta ypperliga kritik af sägnerna om Bråvalla