Aftonbladet – 23 januari 1863, sida 2

Med undanteg af en ögonblicklig rubbning i sin fattning, förorsakad af Kirkes namn i Clares besynnerliga berättelse, genomläste Magdalen brefvet lugnt från början till slut. Den tid, då det kunnat bedröfva henne, var förbi; fjällen hade för längesedan fallit från hennes ögon, Mr Ciere sjelf skulle ha varit nöjd, om han sett uttrycket af kallt förakt i hennes ansigte, när hon lade ifrån sig brefvet. Den enda allvarliga tanke det ingaf henne var en tanke, i hvilken Kirke var inblandad. Det liknöjda sätt hyarpå han i hennes närvaro anspelat på passagerarne om bord på hans farivg, utan att nämna någon af dem vid narin, öfvertygade henne om, att Frank måste ha förtegat deras fordna förlofning. Bekännelsen om denna försvunna illusion var öfverlemnad åt henne att göra, såsom en del af berättelsen ow det förflutna, som hon föresatt sig att oförbebällsamt afslöja. Hon skref till miss Garlh och skickade brefvet genast på posten. Följande morgon erhöll hon svar. Miss Garth hade skritvit för att försäkra sig om sommarnöjet i Shanklin och mr Merrick hede samtyckt till Magdalens efresa dagen derpå. Norah skulle bli den första som kom till Magdalen, och miss Garth skulle komma efteråt med en beqväm vagn att föra konvaleseenten till jernvägen. MHvarje erforderliet arrangement hade vidtagits för henne, ansträngningen att förflyttas var den enda ansträngning hon hade att göra. Magdalen läste brefvet med tacksamhet, men hennes tankar vandrade ifrån det och följde Kirke på hans återväg till city. Hvad kunde det vara ör affär som fö mått honom fara dit redan förut på morgonen? Och hvariöre hade den mellan dem träffade verenskommelsen nöd at honom att för andra gången på samrea dag fara till city? Var det möjligen något som angick sjön? Sökte hans principaler kanske förmå honom alt återgå till svt f rivg?