Aftonbladet – 22 januari 1863, sida 3

ning, derigenom att den kommer att beröra Frykens södra ända. Och härvid framstår den omständigheten, att det för de trakter, sam omgifva de fyra nämnde vattendragen, nästan är likgiltigt hvad punkt jernvägen ; berör desamma, emedan trafikomkostnaderina på dem äro i det hufvudsakliga lika för längre och kortare distanser, enär den förI nämsta kostnaden består i lastning och lossning. I Mea icke blott Wermlands sanna fördel se3 till godo genom det kungliga förslaget, utan ock de närliggande provimserna Westergötland och Dalsland; ty då en gång efter detta förslag jernvägen mellaa norska igränsen och Arvika blir färdig, få dessa ; provinser genom denna jernväg, i förening i med Byelfvens vattendrag, en ypperlig hen; delsväg, att på densamma i Norge afsätta sitt öfverflöd på spannmål. Ty icke blefve det den i en betydlig krok sig svängande jernvägen norr om Wenern, som bleive det naturliga kommunikationsmedlet mellan des; sa proviuser och Norge, utan det blefve den i rak riktning gående linien Wenern—By; elfven—ArvikaNorge. En blick på kartan gör tlltyllest att öfveityga hvar och en hörom. : Hafva nu de sköl, som vi med uteslutande aseende på Sverges fördel anfört, kraftigt talat för den sydliga riktningen, så äro de skäl, som, om saken ses från norsk siåndi punkt, sjelfmant erbjuda sig, al den natur, jatt de ej mer tillåta något tvifvel. I det itill Wermitand stötande Hedemarkens amt I erbjuder Wrägsellvens dal en tärdeles gynsam terräng för jernvägs anläggande — och i denna riktning komme ock den af Kongl. i Moj:t föreslagna svenska banan att möta den norska — då deremot andra ställen, enligt norska ingeriörers förklaring, erbjuda hardt nära oöfvervinnerliga svårigheter. Detta böra vi svenskar naturligen fästa afseende I vid. Ty icke är det oss tillstäudigt att belt i kort förklara norrmännen: SVi bygga vår I väg, der det oss behegar; pi får möta, der ni kan. Detta skulle alldeles för mycket strida mot den humana karakter, som vi svenskar till vår heder alltid visat i våra I förhandlingar med andra nationer och som vi framfö: allt böra visa mot den nation, som är förenad med 033 under samma spira. Hvad i öfrigt vidkommer denna jernvägs riktning, så hänvisa vi till jernvägskomitens betänkande i denna del och rekommendera cCensammas genomläsning åt hvar och en som vill skatfa sig en riktig uppfattuing al frågan. Men, om vi nu antsga, att ständerna gods känna jernvägskomitns betänkinde, hafva vi icke att befara, att de, tll följd ar den Nisnöjdhbet för denna ort, som dess aflägsenhet är egnad att underhålla, uppskjuta denna rågas alfgörande till nästa riksdag eller udå längre fram, samt att de i den förnenta bristen på tillräckliga undersökningar iana en anledning härtill. Detta vore dock ett olyckligt beslut. Ingnting skulle vara mera egnadt att väcka till Hf det misstroeude, som för några år sedan så hältigt blossade upp, men som vi på sednare tider bott glädjen erfara börjat förbyta sig till ett vävskapligt närmande å ömse sidor, Som bekant är, önska norrmännen lifligt denna väg, ty utin deras jernvägs förbindelse meå det stora svenska kommunikationssystemet har den på långt när ej den vigt den kunde ego. Men hverföre skulle ej vi svenskar bka ifrigt önska denna förbindelse? Veta vi ej, att genom denna uppoffring af 4 milJioner, som jernvägen från norska gränsen till Arvika kostar, de båda ländernas af jernoch sjövägar rikt sammansatta kommunikautionssystem komma i direkt förbindelse med hvarandra? Hvilket ioflytande skall ej detta utöfva på de båda rikenas handel? Behöfva vi nämna derna förbindelses vigt ur militärisk eller ur social synpunkt? Har icke erfarenheten gifvit vid handen, ot öfverallt der norrmän och svenskar haft tillfälle att komma i närmare beröring med hvarandra, har det medfödda misstroendet snart förvandlats till ett vänskapligt förhållande? Och hvad skulie nu kraftigare befrämja denna samfärdsel melJan de två folken än denna jernväg? Den skul!e blifva den stora pulsåder, som till en enda sku!le förena de två nu söndrade organismerna, och i hvilken deras sociala lit till bådes styrka och helsa fritt skulle röra sig. Hvad kan vara angelägnare än ett göra allt för att åstadkomma detta re. sultat: ett förtroe: defullt törhållande mellan de två folken? Lifligt kännarde vigten af den nu omordade jernvägsförbiodelsen, had: vi väntat att det vid innevarande riksdag skulle ha begärts anslag till fullbordandet af hela denna barna; men i stället för de 4, fir,, vi endast 1 million. Norrmännen t, P te A Ås NU öfver fjellen räckt oss sin hand 41 en innerlig förening; vi svara dr e 5 em med att räcka dem — ett finger. Det är långt ifrån oss alt på någe sätt vilja klandra denna sparsamhet. ty svårt måtte det i Sanbing Vara vu rättvist fördela smulorna mellan de wnånga gepande munnarne; men då nu icke regeringen kunnat föres:å större aptag, hade man trott uu enskilda riksdagsmän, inscende sakens vigt, skulle göra det. Så hor ock sket genom — en enda riksdagsman. Det är omöjligt att härvid icke anställa jemförelser. I fråga om en henne om den hårda nödvändighet som ännu icke var undavgjord , nödvändigheten att