Aftonbladet – 22 januari 1863, sida 3

henne om den hårda nödvändighet som ännu icke var undavgjord , nödvändigheten att berätta historien om d t förflutna för honom. Icke en enda tanke på att dölja denna historia lör honom fick insteg i hennes själ. ?Skall han älska mig såsom han nu älskar mig, när han får veta sanningen?4 Detta var hennes enda tanke, då hon i hans närvarg sökte närma sig detta ämne, utan alt trygga tillbaka för det. ; Låtom oss lemua mina e na känslor å sido, sade hon. Det finnes ett skäl för mig alt cj fara härifrån innan jag är förvisead om ett lå träfla er åter. Ni har anspråk på, det största anspråk någon kan ha, att iä vela hura jag kom lut, utan att mina vänner visste det, och huru det kom sig att ni faun mig så djupt sjunken. Jag har inga oanspråk, sade han hastigt. Jag önskar icke veta någonting, som det smäriar er all berälta för mig. oo OYNi hör ulkid gjort er pligt?, svarade hon med ett svagt smålöje. Låt mig få taga exempel ef er, om jag kan, och försöka göra min? Jag är tillräckligt gammal ett vara er far, sade hen bittert. Pligten uppfylles lältere vid mina år än vid edra.? Hans ålder låg så ouppbörligt för hans själ, ett ban föreställde sig at den skulle göra så för hennes också. Hon hide aldrig egoat en enda tanke deråt. Hans anspels ving derpå nu afvände icke för ett enda ögonblick hennes uppmärksamhet från det ämbe bön talade om med honom? oo OYNi vet ej huru mycket jag värderar er goda tenke om imig, sade hon, beslutsamt ansträngande sig att bibehålla sitt sjunkande mca, Huru kaa jag väl förljena er vänskap, huru keu jag känna mig värd erzektvin, ionen jag öppnat mitt hjerta för er? Ack, uppmuntra mig i min egen lumpna svaghet! Hjelp mig at berälta sanningen; tvinga mig alt berätta den för min egen skull, (m ej för er!? j i (Forts. följer.)