Aftonbladet – 21 januari 1863, sida 2

Malmrikedomen i Goliivara malmberg. Vi meddela här nedan det bögeligen infressanta utlåtande; som professor Erdmann i detta ämne afgifvit, och hvilket ådagalägger hvilka omädliga skatter, som här ligga förvarade, väntande på den företagsamhet, som skall för landet tillgodogöra dem. Professor Erdmann skrifver: Efter derom erhållet uppdrag har jag sistförflatna sommar besökt det s. k. Gellivara malmberg, för att undersöka dervarande malmtillgängar och dessas beskaffenhet m. m., och får nu öfver resultatet af denna min undersökning meddela följande sammanträngda redogörelse. Malmberget, beläget en half mil norr om Gellivara kyrkplats, utgör en egen bergshöjd med en lävgdutsträckning i öster och vester af ungefär Vv, och en bredd i norr och söder at 1, till V4 mil. Bergets södra sluttning uppstiger från foten mera jemnt och sakta upp mot öfversta ryggen, den s. k. Kuogsryggen eller Kungshöjden, från hvilken affaltet norrut mot Linaelfvens dalbotten deremot är mera hastigt och brant. I hvardera ändan af den nyss nämnda Kungsryggen uppresa sig tvenne större höjder, den ena kallad Tingvalls kulle i östra ändan, den andra dens. k. Välkommans kulle längst i vester, den förra uppnående en höjd öfver platsen af ungefär 6—700 fot, den sednare af vid pass 800 fot, således omkring 2000 fot öfver hafvet. Tvenne nybyggen, Kaptens och Puoitaks, äro sedan äldre tid tillbaka anlagda i bergets södra sidoaffall, det förra i östra, det sednare i vestra ändan af malmberget. De omgifvas båda af temligen jemna och släta momarker och hafva således många tillfällen öppna för sig till ökad odling. Det korn, som nu eäågs der växa, eftergaf i frodighet ingalunda det i mellersta Sverge. erget är nästan öfverallt, med undantag af den nordligaste ryggen, den 8. k. Kungshöjden, beväxt med en för polhöjden ganska god och frodig barrskog, visserligen nu mera icke så sparad, men hvars växtlighet dock icke kan misskännas. Så uppmättes t. ex. en tall straxt nedanför dens. k. Kaptensgrufvan till 3,5 fots diameter nederst vid roten. Vägen från platsen till malmberget går öfver omvexlande myror och grusåsar, hvilka sednare äfven till en del ännu äro skogbärande, men som alla ega en för skogväxt särdeles tjenlig jordmän, och från Kungsryggen synas norrut oafbrutna Skogs marker, isynnerhet i Linadalens norra sidoaffall, från hvilka sistnämnde, enligt mig på stället meddelad uppgift, årligen lära afverkas 40—50,000 timmer, som på nämnde elf nedflottas till de närmare kusten belägna sågverken. Hvarken poihöjden, ej heller sjelfva markens beskaffenhet utgöra således här, likaså litet som i öfriga af mig befarna trakter af det nedre Lappmarken, ett hinder för skogens trefna fortkomst. Det är naturligt, att återväxttiden här är lång, i förhåHande till. sydligare luftstreck, men så är också den areal, som af naturen blifvit ämnad till skogens ostörda besittning, tilltagen i så storartad skala, att den nyssnämnde missgynnande omständigheten derigenom fulleligen kan anses kompenserad. Jag vägar till och med tro, att en framtida jerntillverkning, äfven i närheten af sjelfva malmberget, med klok hushållning icke skulle blifva i saknad af nödigt bränslematerial. Den malmrikedom, som af naturen här blifvit nedlagd, kan i eanning sägas vara