Aftonbladet – 21 januari 1863, sida 2

I Kirke tvekade. woktorn kom honom till hjelp. Jag förbjuder er yttra ett endaord om det förflutna till mr Kirke?, inföll han; och jag förbjuder mr Kirke att yttra ett enda ord derom till er. Ni håller i dag på att börja ett nytt lif — och de enda minnen, jag tillåter äro de som äro femlfminuter j gamla.? Hon såg på doktorn och smålog. I ?Jag måste göra honom en fråga, sade hon och vände sig åter till Kirke. SArdet sannt alt ni sett mig blott en gång, innan ni kom till det här huset?? ?Fullkomligt sannt!? En hastig rodnad drog sig öfver hans ansigte vid detta svar, och hon märkte det I genast. Hennes tindrande ögon blickade på honom ännu allvarligare än förut, då hon framställde nästa fråga. . Huru kunde ni minnas mig efter att blott en enda gång ha sett mig?? Hans hand slöt sig omedvetet kring hennes och tryckte den för första gången. Han försökte svara, men tvekade vid första ordet. Jag har godt miane?, sade han slutligen, men såg plötsligt bort ifrån henne med en förvirring så lörvånande olik den vanliga sjelfbeherrekvingen i hans sätt, att både doktorn och sköterskan märkte det. Hvarje nerv i henues kropp kände denua trycknivg af hans hand med den utomor. deotliga känslighet, som åtföljer de första stapplande stegen på återvägen till helsa. Hon såg på hans vex!ande färg, hon lygsnade till han tveksamma ord medhela hen nes köns och å!ders finkänsliga förnimmelse, och var sonningen tydligt nära på spåren. I samma ögonblick han såg bort ifrån henne, drog hon sakta sin hand ur hans och vände h: frudet åt sidan på kudden. flan det väl vara möjligt?? tänkte hon, och en angenäm fruktan genombäfvade hennes hjerta och en behaglig förvirrings glöd skimrade på hennes kinder, (Forts.)