Aftonbladet – 14 januari 1863, sida 3

1000 dalers böter. För öfrigt blef en ny rangförordning utfärdad redan 1680, hvars! åter förbättrade editioner utkommo 1699, 1717 0. 8. v., och så — kom Holberg ändtligen efteråt med sitt odödliga ekämt. t Hos oss i Sverge var det Carl XI:s förmyndareregering, som fann sig angeläget vara att i detta högvigtiga ärende följa sin tids lysande föredömen. Det skedde dock först i allra sista upphällningen, kort före Carl XI:s tillträde till regeringen år 1672. .Och det är här vi komma till det antydda rådskammareprotokollet. i På förhand böra vi emellertid anmärka, att bela rangfrågan här hos oss hade väsendtligen sin egen art och att dess historia icke helt och hållet är densamma som t. ex. i Danmark. Äfven här i landet hade man redan några tiotal tillbaka i tiden sett åtskilliga och deribland flera ganska kuriösa :uppenbarelser af den s. k. ärbara ambitionen, och äfven hört rop på en rangordning, men detta rop kom från början mera nerifrån såsom utbrott af en opposition, än uppifrån såsom ett anspråk. Förbigå vi sådana rentaf lustbara fenomener, som böndernas rangstrid inom ståndet på riksdagen (der de finska ledamöterna fordrade en hedersplats, derför att de representerade ettstorfurstendöme?, medan de andra bönderna endaset vore skickade af grefskaper och hertig.dömen), eller rangkäbblet mellan tvenne städer, eller de sneda blickarne mellan de mer eller mindre förnäma hoffröknarne, finna vi lätt, hvad äfven Fryxell (Berättelser om -Förmyndareregeringen) anmärkt, att till grund för detta rangkif hos oss — det blef slutligen ett fullkomligt rangtumult — låg en verklig principfråga af så till vida demokratisk art, nemligen frågan om förtjensiens företräde framför sjelfskrifvenheten, embetets före bördent, såsom det då hette. Det var denna grundsats, som spökade i den begäran bor, areståndet redan år 1660 framställde om en rangförordning till stäfjande af det oskick, att en hop kronans tjenare förhäfde sig öfver städernas. Det var den, som likaledes fran kallade rangfrågans upptagande på riddarhuset såsom ett brinnande ämne på dagordningen alltifrån nyssnämnda års riksdag, ehuru högadeln sedan med all gevalt äflades att deraf göra en privilegiifråga för den högsta aristokratien och att i rangordningen skapa åt sig sjelf ett nytt legaliseradt företräde. Vid flera riksmöten yrkades af adelns pluralitet, att regeringen måtte ordna rangförhållandena efter ftjenstegrad och sålunda göra den paragraf i Gustaf Adolts riddarhusordning till en sanning, enligt hvilken adelus säten på riddarhuset icke skulle vara någons embete, tjenst eller dygd till men, men regeringen sköt den ena gången efter den andra denna begäran tillbaka. Rangskandaler inträffade och eggade embetsrangens förfäktare, med frih. Johan Gyllensijerna, Cgrefvehataren, i spetsen, till nya ansträngningar, men förgäfves; grefvarne i riksrådet förstodo ännu alltjemt att hålla igen, man kunde nog vilja ha en rangförordning, men på den ärfda bördsvärdighetens basis. Andiligen vid riksdagen 1672 kom det på riddarhuset till nära nog öppet uppror från den lägre adelns sida och så starkt var trycket denna gång, att en ny petition om rangens ordnande, afgifven al nkets första stånd, ej längre kunde af regeringen läggas till handlingarne. Den 15 November förelogs frågan första resan i siitande rikeråd. Efter en lång disskussion skreds till votering och principen: embetsrang segrade då med 17 röster mot 8. Nu skulle ett förelag till företdning utarbetas, hvilket också skedde ganska raskt, och den 26 November företogo rikets råd åter detta projekt till grundlig behandling. Det är just vid denna behandling vi ett ögonblick skola uppehålla oss; Fryxell berörer den endast med få ord. Först företogs 1 om generalguvernörers och fältmarskalkers rang, dervid endast mindre vigtiga anmärkningar gjordes; man diskurrerade blott en stund om huruvida icke vissa Cguvernörert (i Reval, Pommern, Bremen) borde erhålla predikatt af tgeneralguvernörer, hvilket befanns hafva skäl fr sig. 2 om generaler och generallöjtnanter (ingen motsvarande civiltjensteman), antogs utan dissensus. Paragrafen om hofkanslerstjensten likaledes. Härefter kom paragrafen om landshöfdingar, amiraler och tertio generalmajorer; hvad säga vi till det! — frågade rikskansleren N. de la Gardie — väl vet jag hvad generalmajoreine säga: att de mäste tjena i några och 20 år, men mången, .som tjenat 6 å 8 år, kan blifva landshöfding.4 — Riksskattmästaren Bjelke uppträdde straxt för Il widshöfdingarnes företräden, på grund af det vigtiga embetet. Rikskanslern anförde landshöfding Cruse vid Kopparberget, kunde aldrig tro att han på sin tid gick öfver generalmajorer, hade för öfrigt redan hört sägas, att, såframt generalmajorerna blefve satta efter landshöfdingar, ekulle mången braf officer Sförgå lusten att tjena; Christer Horn fruktade ocksä att militären genom detta skulle blifva stött för hufvudet. Knut Kurk (af Johan Gyllensljernas parti i rådet) gjorde församlingen uppmärksam på alt en landshöfding Srepresenterade konungen sjelti sitt landshöfdinge-; döme och sute der i K. M:ls ställe, derföre kunde ej heller en generalmajor ha någor skam af att cedera en landskörding, att det funnes landshöfdingar af mindre hög och lysande slögt, det hörde ej hit, det funnes äfven generaleri samma predikameat, det fundamentet må blifva stående, att ulan anseende till slägten konsiderera embelen i sig sjetf. Rikskansleren erkände landshöfdingars företräde generaliter taladt, men när jag reflekterar på en och! annan omständighet, kommer saken etzaxt i; annan konsiderationX. Bjelke upprepade sin mening om landshöfdingecimbetets höga vigt, ! Stenbock invände, att man nog ser beneralmajorer bli landshöfdingar, men att det vöre utan exempel att on landshöfding!