Aftonbladet – 14 januari 1863, sida 3

I difficile est satirum non seribere; vi ekola med sjelfbeherskning afhålla oss derifrån; men ingen skall förtänka oss i att vi här Jotvunget komma att tänka på det trefliga Istället i Holbergs ?Barselstue? : Abelone. Madame, jeg mener underdaanigst, det kommer mig til at sidde her. Christine. Nei, holdt, sagte! jeg er een Dag eldre. belone. Det kommer ei saa meeget an paa Alderen; jeg meener min Mand er lidt Korn meer i Andseelse, end som hendes. Redan under denna öfverläggnvingens första del hade, som vi sett, Brahe sökt att upprifva det föregående mötets beslut i prin cipfrågan genom att förorda ärendets uppskjutande och öfverlemnande åt konungen, hvilken nu snart sjelf skulle tillträda styrelsen; Johan Gyllenstjerna och hans parti motsatte sig naturligtvis detta med mycken bestämdhet, riksrådet borde och skulle före konungens tronbestigning bringa denna sak till slut, och grundvalen för rangordningen vore ju redan en gång antagen. Brahe förlorade dock icke så lätt modet; plötsligea se vi honom fara upp och med en Dbeveklig gest och röst utropa: ?Men skola ailtså förfädrens meriter intet konsidereras? Detta var i sjelfva verket att återupptaga hela principfrågan, nyligen (den 15) afgjord zenom votering. Knut Kurk: Jo men! det är mycket väl, om H. M:t såsom en nådig herre reflekterar på förfädernas meriter, men om de efterkommande icke ha den kapacitet, som sig bör, eller ock vilja icke evertuera sig, så kan en af dem icke för sina förfäders skull pretendera att stiga fram öfver. andra, som afva större embete, dygd och meriter. Nils Brahe: Jag tycker, att, liksom det är konungens sak att utdela tjenster, så står det ock hos honom att göra sländ och att determinera hvad åtskilnad bör vara mellan ständerna. . (Han vill åter ba frågan apps skjuten och betraktad som tillhörande: konungens prerogativer.) Göran Gylenstjerna: Att nu uppskjuta ytterligare blefve ett illusorium för hela ridderskapet. Johan Gyllenstjerna: Vi sitta här som rådspersoner och få icke konsiderera hvarken grefvar eller baroner, utan måste råda til det som är rätt och equitable, efter vår eds pligt. Det är visst sannt, att det dependerar af H. M:t att göra grefvar och friherrar, men det är icke sannt at något skulle blifva oss betaget derigenom att embete, dygd och meriter sättas framför slånd. På riddarhuset njuta vi våra privilegier, vi njuta grefskaper och friherrskaper och tacka H. M:t derför, men om vi derpå gå och säga, att vi ha någon ärftlig höghet och att vi äro födda till densamma och böra eo ipso gå framför alla andra, då är detta något, som strider mot konungens höghet och fäderneslandets välfärd, ja mot sjelfva privilegierna, ty det står expresse, att inom riddarhuset skola vi så och så sitta, men utom huset gånge hvar som han är man til. Såframt jag eller någon annan pretenderade en ärftlig höghet och på grund af densamma ville gå framför H. M:ts betjente, som ha förnämare embete, hvem skulle då ha lust att tjena? För öfrigt är detta (att låta trogna tjenere anvancera) snart det enda medel HU. M:t bar att gratilicera förtjensten, ty grefskaper, friherrskaper och nägra bundra bondgårdar har han ej mera alt gifva bort. Som man finner var gärdet nu uppgifvet och den gamla striden mellan förtjensten och börden börjad ånyo. Grefve N. Brahe svarade, att hen för sin del ej kunde finva, att det vore något mot jura moajestatis stridande, om en hölle på att han ?vore född till en förmån, som en konung gifvit hans förfäder.? Joh. Gyllenstjerna. En ken icke vera född till det, som han ej är berättigad tu. Brahe var envis. La neissance? borde dock alltid taga sin rätt ut, Gyllenstjerna menade: å la bonne heure, men embele oci meriler dock alltid främst, grefven hade hittills gått framför fältmarskalkar och en greflig kapten sålunda ofta framför en öfverste; hur kunde konungens tjenst på detta sätt förrättas? intöll Gör. Gyllenstjerna. Brahe nödgades slutligen erkänna, att i Gyllensijernas skäl kunde ligga någonting billigt, men — hvarför doek ej heldre öfverlemna alltåt konungen? Det blir i alla fall öfverlemnadt åt K. M:t i sista hand, svarade Joh. Gyllenstjerna; för öfrigt är det redan beslutadt (s. 15) i konnngens och enkedrottningens egen närvaro, stt saken här skall afgöras på förhand och derför inte? eidare talande deremot! Men jag menade?, genmälte Brahe, envis som synden, att vi ändå kunde diskurera härom. Gyllenstjerna. Ingen diskurs om det som redan är beslutadt! Och härpå — började man likväl diskursen ånyo alldeles som på en polsk riksdag. Det var föret efter mycket urdande fram och åter Gyllenstjerna fick rädet att återgå till den föreliggande frågan om landshöfdingarna och generalmajorerna. För alt, om möjligt, sluta tvisten, gjord: Joh. Gyllenstjerna den oftergit, att båda dessa embe. ten kunde blifva satta lika i rang, Gören Gyllenstjerna insisterade dock på att laoudshöfdingarne skulle hafva pre, Sparre likaså, Kurk äfvenledes. Men det var och blef för denna gången omöjligt för rikets råd att blifva eniga om denna högvigtiga sak, mö. tet slöts utan resultat. Ärendet måste före. tagas åter nästa dag, då Gyllenstisrnas parti ändtligen segrade så till vida. n och annan bråkade ännu allt framgexat i några följande riksrädsmöten och G-ytlenstjernorna mäste gifva med sig så pass mycket, att rangförordningen ei skulle sträcka sig längre ned än till öfverstekammarherrar och hofmarskalkar, på det att de unga grefvarne dock mätte bibehålla den trösten att ej, sö. ramt de sjeltva vore utan embete, nöRgas Bifva plats för t. ex. en major tiler at