Aftonbladet – 14 januari 1863, sida 2

ken den lemnades har icke vunnits, och kan aldrig vinnas. Jag tror, såvida nemli gen saken verkligen förhåller sig så, att förmögenheten måste återgå till testators sterbhus. J så fall måste lagen bestämma der: öfver, och skall. då dela deni två lika stora delar. Den ena hälften går still mr Noel Vanstones barnlösa enka och den andra delas bland hans närmaste slägtingar. Utan tvifvel skall ni inse det lättfattliga inkast som kan göras emot den för oss gynsamma ulfgången af frågan, såsom jag här ofvan har framställt den. Ni skallinse att dess realiserande beror icke af en möjlighet, men af en följd af möjligheter, hvilka alla måste inträffa såsom vi önska pt de skola göra det. Jag medgifver beto ten af detta inkast, men kan dock ti sa er alt Ke erforderliga möjligheterna ingalunda äro så otroliga com.de måhända vid första åsynen torde förefalia. Vi hefva all anledning att tro att den hemliga klausulen, lika litet som sjelfva tetamgeniet, var uppsatt af en jurist. Detta är redan i sig sjellt ett gynnsamt förhållande för oss, det ör tillräckligt för alt kasta eit visel tvifvel öfver befogenheten af alla de hemliga förordnanden med hvilka vi äonu ej äro bekanta. In annan möjlighet kan, som jag tror, grundas på tillvaron af den främmande handstil som ni observerade under namnteckningen på tredje sidan i brefvet, men hvars innehåll ni beslagligen uraktlät alt förvissa er om. Enligt all trolighet voro dessa rader ekrilna af amiral Bartram sjelt, och den plats i brefvet som hen hade gifvit dem äro ett bevis på sanningen af den förmodan alt de innefatta en förklaring rörende det högst vigtiga ämnet, hans egen åsigt af den beliga förbindetse som den hemliga klausulen gaf honom,