Aftonbladet – 5 januari 1863, sida 2

sta månskensstrimman. Der stannade den och gick derefter långsamt framåt golfvet, till midten af salen. Den stannade vidtrefoten och hörbart skälfvande i den djupa tystnaden stod den der med händerna upplyftade öfver den förkolnade askan, såsom för att värma dem vid en eld. Gestalten vände sig åter om och skred bortåt fönstret på samma mänbelysta väg, vände sig der ånyo åt sidan och kom sakta genom mörkret rätt fram till den plats der Magdalen stod. Hon förmådde ej yttra ettijud; hon hade ej längre pågon viljekraft. Alla sinnen hos henne, utom synförmågan, voro domnade. Men hennes ögon, skärpta af hennes förskräckelse, stirrade oafbrutet framåt, nu såcom i första ögonblicket. Der stod hon i dörren midt i vägen för gestalten som i mörkret närmade sig steg för steg. Den kom helt nära. . De fjettrar hvari fasan höll henne bunden brusto sönder då gestalten var henne på en arms längd nära. Hon studsade tillbaka. Skenet af ljiset på bordet föll klart på dess ansigte, det var amiral Bartram, Han hade på sig en lång, grå nattrock. Hifvudet var obetäckt, fötterna bara. I den venstra handen höll han sin lilla nyckelkorg; hans läppar rörde sig oupphörligt hviskande, hans vidöppna ögon stirrade rätt framför sig med dödens glasartade själlösa blickar. Det var dessa ögon som yppade sanna förhållandet för henne. Han gick i sömnen. Hennes förskräckelse vid attse honom sådan som nu, var ej lik den förfäran hon hade erfarit då hon först fick se honom, en uppenbarelse i mänljuset; ett spöke i den hemska bankettsalen. Denna gång kunde Lon bekämpa sin sinnesrörelse; hon förmådde känna djupet af sin egen fruktan. en