Aftonbladet – 3 januari 1863, sida 3

Ja, jag det var sannt!4 sade han. Jag har glömt att jag ringt. Under det han talade drog han åter skjut dörren för öppningen. Skaffa kol, återtog han åtåligt och pekade på den tomma korgen vid eldstaden. Jag ringde efter mera kolt. Magdalen återvände till köksvåningen. Sedan hon meddelat amirslens befallning till den af pigorna som hade eldningen på sitt ansvar, gick hon in i sin sängkammare och sedan hon sakta tillsutit dörren satte hon sig ned, för att tänka på saken. Det hade synts henne, medan hon stod inne i salongen, och det syntes henne så ännu, — att hon af en händelse hade öfverraskat Bartram under ett besök i de östra rummen, hvilket han af en eller annan orsak önskade hålla hemligt. Dag och natt plågad af den enda tanke som fått makt med hennes själ, tog hon nu ett enda språng öfver alla logikens inkast och uppgjorde genast en öfverensstämmelse mellan amirafens hemlighetsfulla beteende och de säkra misstankar hon hyste, att han var innehafvare af den hemliga klausulen. Intill denna stund hade det varit hennes säkra tro, att han förvarade alla sina vigtiga dokumenter i något af de rum, som han för den tiden bebodde. Men hvarföre, tänkte hon nu, med ett hastigt påkommet misstroende till sin förra öfvertygelse, kan han ej likaså väl hafva dem gömda i något af de andra rummen? Erinripgen al de nycklar, som ännu lågo gömda i hennes rum, gaf enökad vigt åt denna nya å Med undantag af ett fall, som i sig sjelf var af föga betydenhet, hade ella dessa nycklar befunnits oanvändbara i de norra rummen. Var det då ej troligt, att de bättre skulle passa för låsen i de östra rummen, der hon ej ännu