Aftonbladet – 3 januari 1863, sida 2

stund som Magdalen afvaktade ej kommen. Tiden att gå till hvila var inne och hon befann sig då ännu tveksam mellan två alternativer: antingen skulle hon förlita sig på följande morgons ovissa möjligheter eller också djerft fresta nycklarnes duglighet under nattens djupa mörker. Under fordna tider skulle hon utan tvekan hafva gjort sitt val. Nu tvekade hon; men den återstående qvarlefvan af hennes garala mod uppehöll henne dock ännu, och hon beslöt att under natten våga försöket. . Det gick tidigt till i hemmet vid S:t Crux. Om hon dröjde i sitt rum till klockan var half tolf, så skulle detta vara länge nog. Just vid den stunden smög hon sig utiförstugan och lyssnade, med nycklarne i fickan och ett ljus i handen. Då hon gick förbi början af korridoren i den våning der sofrumraen befunno sig, stannade hon och lyssnade. Inga andetag af en lungt sofvande person; inga släpande, ojemna fotsteg hördes innanför skärmen, Hon kastade en misstrogen blick derinom. Gäången var tom och den flyttbara bädden var oupptagen. Hon hade med egna ögon sett gamle Mazey för mer än en timme sedan på väg till någon af de öfre våningarne, med ett ljus i handen. Hade han begagnat sig af sin herres frånvaro för att bestå sig den ovanliga lyxen att sofva i ett rum? Just då denna tanke föll henne in, trängde ett ljud långt bort i korridoren fram till hennes öra. Hon närmade sig med sakta steg det ställe hvarifrån ljudet kom, och hörde genom dörren till ett af de längst bort belägna, vanligen obegagnade sofrummen, huru veteranen lusteligen snarkade derinne. Upptäckten var i mer än ett afseende öfverraekande. Den invecklade hemligheten med lyftsängen i ett ännu djupare