Aftonbladet – 29 december 1863, sida 3

; Lal, Har UCL HU 1lo0rCtSlagha lantt viÄlviLl upptar get, redan går till 4 å 5 millioner. Önskade att ; iman i allmänhet vore litet mindre sangvinisk. Utländska exempel äro icke fullt tillämpliga. Italien t. ex. är ju ett långt rikare land än vårt. Likväl har det andet, med 25 millioner invånare, icke tilltrott sig att bygga två parallella stambanor längs efter igenom landet, såsom man nu här ifrar att få gjordt på statens bekostnad. Ville .endast något litet återhåll. Vore finanserna så blomstrande, vore det icke bättre att jJlemna en lindring i de afgifter, som nu drabba! äfven de allra fattigaste? En anmärkning:till ville talaren göra; man hade anfört hurusom öfverste Ericson hade byggt så billigt; detta ville talaren visst erkänna, men hans jernbanor kosta emellertid omkring 840,000 rdr milen, då de dock först uppgåfvos ej skola komma att kosta mer än 750,000 rdr pr mil. Hr Hosscieren trodde det skulle vara att förbise hufvudstadens intresse att ej rösta för sammanbindningsbanan genom Stockholm, särdeles som, om man betraktar saken närmare, den egentliga sammanbindningen ej kostar mer än 1, million rdr. Hvad beträffade den no ra stambanan hade talaren alltid tillhört dem som velat draga densamma vester om Sigtunafjärden, hvilket talaren trodde vara i hufvudstadens affärsintresse. Talaren hade ej heiler nu funnit skäl att ändra sin åsigt. Reserverade dock sitt slutliga votum, tills statsutskottet fått utreda frågan. Hr kjungberg erinrade hr Lallerstedt att hanicke sagt, det nationen vore på väg attblifva ruinerad, utan endast att ett oupphörligt jägtande efter lån lätteligen skulle ingifva utlänningen en sådan tro. Ått samme talare kunnat påstå, det Frankrike först i sednare tider och lika ifrigt som Sverge byggt jernvägar, förundrade talaren, då den första jernväg i Frankrike (från S:t Etienne till Andrezieux) redan år 1823 koncederades, och i detta land ännu -år-1841 endast 552 kilometer jermväg voro anlagda. Sedan 1854 har Sverge, relativt, forcerat jernvägsanläggningarne mera än såväl Frankrike som England; och nu vill i man ändock i stegrad progression fortsätta statsbyggnadssystemet, utan att, som det synes, ha gjort sig full reda för målet, hvartill man kan ioch bör komma, eller ens vilja höra talas om någon gräns för den utländska skuklsättningen. : Med sitt yttrande. om jernvägars bearbetande genom bolag, hade talaren endast velat antyda, jatt rikets ständer icke borde för all framtid såsom i osviklig, regel antaga, att stambanorna borde uteslutande utföras af staten. Att äfven enskilda j banor kunna byggas väl, och att de kunna anläggas I till billigare pris än statens, har Gefle—Dalaj banan visat. Öm, såsom hr Lallerstedt anfört, de j sednare utländska lånen erhållits till bättre pris jän det första, låge grunden dertill väsentligen i andra omständigheter än den af honom an: gifna, och talaren hemställde, om hr Lallerstedt verkligen ville påstå. att vår kredit icke skulle lida genom att oaflåtligen och i eändlighet efter hvarje riksdag söka nya lån. Hr Riddersiad. Jernvägsfrågans vigt var obestridlig. Den hade blifvit till. en feber, med hufvudvärk hvar riksdag. Alla ville tillegna sig jernvägar, väl vetande att goda kommunikationer utgjorde vilkoret för industriens och företagsamhetens utveckling. Östergötland har doc allt hittills varit lugnt — ja, lugnt som en filbunke. Men under detta lugn hade en stark tillit till framtiden funnits. Östergötland kunde ej undgå att veta, att det utgjorde en af landets bördigaste och rikaste landskaper. Det kunde ! också ej undgå att hysa den tillit till statsmakterna, att då dess tur en gång kom, all rättvisa skalle detsamma vederfaras, samt upptagas i jernvägsnätet. Derigenom skulle provinsen visserligen tillförskyndas fördelar från det allmännad sida, men den skulle äfven i rikt mått återgälda dem till förmån för det allmänna. Fråga kunde blifva, hvilketdera skulle deraf skörda största fördelarne. K. M:ts proposition hade nu föreslagit en bansträckning till Norrköping. Det var en titt in från Kolmordens skogar, som blott retadeaptiten. Åtskilliga af dagens talare hade under diskussionen visat mycken förskräckelse för det stora omfång jernvägarne och den dermed förknippade skuldsättning fält. En talare hade sagt, att man ej drömde härom för några år sedan. Det bevisade dock att man nu vaknat upp — och ett vaket tillstånd är för ettbland bättre än ett drömmande. Samme talare hade förklarat, att det var en 4olycklig ide, då man år 1856 öfverlemmat åt öfverste Ericson en så stor afgörande makt. , Det var tvärtom en l cklig id6. Jernvägsfrågan hade derigenom blifvit, så vidt möjligt varit, ryckt ur den småsinta egennyttans och partiskhetens händer, och lagd i oväldens, oegennyttans och den stora förmågans. . Samma talare hade vidare beklagat det jungfruliga tillstånd, hvari vi ännu vid bedömandet af jernvägarne befinna oss. Det mödomslika deri var en förvillelse, som endast gäckar talaren. Landets jernvägsarbeten, och allt som egde gemenskap dermed vittnade om att det stod en verklig man derbakom; en man, klokt beräknande, kraftigt framåtgående. Hela föret: get var en affär i stort. Om någon, så skall den betala sig. I alla fall qvarstår bemödandet att skrämma upp landet med den växande statsskulden. Seaan alla de intressen och personer ha fått eller hafva hopp om att snart få allt hvad de önska, är från deras sida metoden dock alltid ett bra skrämskott. Så har man under diskussionens gång sagt, att det är o ätt att staten skulle bygga ala stambanor, att vår kredit står i fara, att, fom vi ej äro tut.erude så äro vi på god väg att blifva det, alt pi måste upphöra med den utländska skuldsättningent, och :m ändå icke alla dessa mörka förespeglingar bjelpa, då griper man i sin förtviflan efter den sista resursen, den sista fasaväckande argumentationen, den nemligen, att rcalisation står på spel. Hur många gånger har man ej hört detta nödrop, och ändå består realisation. Ungefärligen samma skri hörde man äfven då Göta kanal anlades. Men till hvilken höjd har ej landet sedan och till följd af kanalen utvecklat sig? Finnes väl någon nu som skulle kunna önska att vara af med kanalen? Ingen Göta kanal är nu en af rikets förnämsta källåder till materiel förkofran. Statsskulden må sålunda gerna ökas, under förutsättning att den ökas för väl beräknade produktiva kommunikationer. Det är landets framtid och rikedom. Talaren fruktade icke för sådan skuldsättning, snarare då för hypoteksbankernas. Hvarje skilling staten skuldsätter sig för jernvägarne vet man går dit. men hypsteksskulden vet man ej alllid hvar den tager vägen. Talaren omtalade, att då han upp kom till sista riksdagen, så var äfven han en stor statsekonomisk hushållare. Men han lärde sig under riksdagens gång helt annat. En vacker dag kom regeringen med en proposition på 25,000,000. Han hade häpnat. Några veckor derefter väckte en enskild ståndsledamot en lånemotion på öfver 50.000,000. Han hade intagits af förskräckelse. Men då han såg huru rikets ständer -rullierade med millionerna, försvann både häpnad och förskräckelse. Och i närvarande stund ångrade han ganska mycket att han ej understödde det största låneförslaget. Man hade då på en gång uppgjort affären med utlandet; och lånepapperen lupit under ett namn, en serie, alltid en finansiel fördel. Under diskussionen hade blifvit yttradt, såsom en anmärkning emot K. M:ts proposition, att man hos oss börjar med allt för många banbitar, utan att sluta nåigAn cc fart ola hör nok Ban Avnmärkningen PF EP TOR RR NR RT RET I JB, ER Få SS RESET 1 AR Ag åa TJ a ne enn a a AL RR ———T nn mmmö ÖJ ör I — — .!Issprnttu:meaervnmnmuw rorttBerttoa-— tm A rt för rn PR kt fn) rt et BN kk CR Dl rr LA Vä RE NL AR a mt Ae Ae Sa a od bn tg i rd je bl Un LA fan fn båd dn SL få LA bott er Ja te JA MR kn Jae JR SV 0 kg BEA b JA Rn