Aftonbladet – 29 december 1863, sida 3

Sålunda ämnar man nu börja med en bit från Norge och en bit zill Norge, med bitar här och der; systemet får derigenom ett utseende af lappverk, och fördelarne motsvara icke genast kostnaderna. Hvarför icke söka med samma skyndsamhet fullborda den 8. k. östra banan som den vestra? Hela det norra Sverge finge derigenom 10 mil ginare väg till det södra, till utlandet, en vinst både i pengaroch tid. Stockholm skulle ej förlora derpå. Sedan vestra stambanan blef färdig, så finner man nu dagligen på hotellernas matsedlar både ostron, hummer oc nordsjöfisk. Det kunde vara tid på att de också förseddes med ett och annat godt från Östergötland. Betraktar man den kongl. propositionen om norra stambanan, så har den sina anmärkningsvärda egenheter. Man vet att öfverste Ericson var emot banans dragande vester om Bigtunafjärden. Den föreslås likväl. Och statsråderna sedan? Af propositionen ser man, att H. M. konungen förenat sig med trenne af dem; men hvart hafva de öfriga 7 tagit vägen? Vi få rätt på dem i reservationerna. Med öfver raskning har man hört åtskilliga talare emot sammanbindningsbanan i hufvudstaden. Talaren hade icke väntat det, hvarken från någon stockholmare eller göteborgare. Talaren kunde dock icke annat än för sin del understödja sagde sammanbindning, emedan den var i högsta grad snillrik och djerf. Man behöfde blott tänka sig den sprängd fram genom granitbergen på söder och omedelbart derefter löpande öfver tvenne vattendrag, för att inse att den skulle blifva ett nytt under, märkligare än de 7 grekiska undren. Om man hitintiil reste till det glada Stockholm för att roa sig, skulle man dädanefter begifva sig hit för att åskåda den säkerligen djerfvaste och snillrikaste banbit i verlden. Men Stockholm sjelf tycks ej veta hvad det vill. Talaren inlade härefter några allvarliga ord, uppmanande stt fortgå — klokt och välberäknadt — på den beträdda vägen. C———