Aftonbladet – 27 december 1862, sida 2

grund af ögonskenliga bevis. Ja, jat, brukade han förtroligt säga till sig sjelf, Sqvinnfolken bade nog rätt ändå! Du är full min gosse, du är full nu igen, Mazey!4 Sedan han gjort denna upptäckt, var det hans vana att listigt dröja qvar i den nedre våningen ända till dess att amiralen hade gått upp i sitt rum för natten, och att derefter med mjuka tofflor på föllerna varsamt begifva sig upp på sin post. Alliför försigtig att våga intaga sin vanliga sofplats — hvilket endast kunde hafva föranledt den ledsamma kata 2atrofen att han fallit på sin herres dörr — började han vandra upp och ned i korridoren, tills han äter blifvit nykter. Met än en gång bade Magdalen tittat inom skärmen och sett den gamle sjömannen med osäkra steg hålla sin vakt och derunder inbilla sig sjelf att han befaun sig på skeppsdäck. — sHin, hvad den skutan kränger, pligade han mumla under det han kryssade sig fram i korridoren, eller också stod med ryggen stödd emot muren och studerade strecken på kompassen efter silt eget system. En ruskig nati! brammade hav, i det han åter vick ett slag. Svart som beck, och vinden blåser rätt emot från det gamla hållet.? Följande dog höll sig Mczey nere i botjenvåningen — i onåd, likasom hundarne. Och likasom dessa, blef äfven hn den der Då kommande dagen åter insatt i sina rätigheter och en ny förändring i middugsfornuläret blef en följd deraf. Då den gamle ömannen kom ia i matsalen stannade har värt, med ryggen emot dörren och gjorde ina ursäkter på detta fåordiga, men lättattliga vis: Med förluf, ers nåd, jag skäms för mig jelf. Så b rjade och slutade hans förklaring.