Aftonbladet – 24 december 1862, sida 3

lyckan förföljer mig alltid. Rasande täck flicka, moster, mycket blond, by som mjölk och bär, och ögon som — som — jag vet inte hvad, men vackra voro de. Jag flammade starkt för henne, jag, i fjol vintras, när hon var på landet hos sin syster, och jeg ännu inte var utstött ur min hulda onkels gunst, utan julade hos honom. En skugga af vemod, säger moster? Det är för min skull; hon sörjer öfver mig den halda engeln! Hon älskar mig och bedröfvas ötver min kallsinnighet. Fan, atij inte jag kan knfta halsduken ordentligt! Nog ver hon i alla fall den sötaste flicka jag sett. och jag var eit nöt som inte tor graden vid förra promotion. År jeg bra så här, mosier? Om det är någon möjlighet att förtjusa blla frun .. Här atbröts han af jangfru Thilda, som högt rodnande förklarade att unga herrnö var oändligt välkommen, hvarpå unga her bjöd. mig armen och vi begälfvo oss al. Vi tillbragte den gladaste afton bland dessa älekvärda och lyckliga menniskor, och Vie:or mäste medgifva att mosters Saristokrat: CerX med skäl kunde läggas åsido i deia fall. Fra F. var dotter af en temligen mögen godsegere på landet, och bibehöll i sitt hus åtskilliga af de vanor och bruk com i landsbygden förläna julen ett eget behag. Således saknades der hvarken juibrasan eller julböcken, den sednare reprocenterad af en gunghäst, för tillfället utstyrd såsom julbock, med en korg om halsen, deri åtskilliga paketer lågo, hvaral slörsta delen tillika med julbocken sjelf tillföll lila Herman. Vietor, som hvarken erhöll eller gaf några julpresenter, var i sti vär rolighetsminister, och sade så löjliga seker på ett så godmodigt sätt, att han narrade oss alla att skratta och prata med Han dansade med barnen, hjelpte fru F. att servera 16, sjöng muntra visor och berättade