Aftonbladet – 24 december 1862, sida 3

, barnaårens julfröjder, bjuda till att glömma , mannaårens sorger och trösta mig med att igår det icke-alhid väl, så går det väl ändå.4 (i Emellertid, då jag nöc afstå från nöjet latt muntligen omtala de sista dagarnes ! delser, så skall jag dock bjuda tillatt skriftligen redogöra för desamma. : De två första stånden ha svårligen plågats af giftermålsbekymmer. Anledningen dertill har varit lagutskottets förslag att kristoa och mosaiska trosbekännare skola tillåtas gifta sig med hvarandr Besynnerligt nog bekämpades detta särdeles praktiska förslag med stor ilver af några adliga ungkaorlar, ehuru det är uppenbert att isynnerhet dessa genom förslagets antagande skola erhålia en CE ganska betyd d både valrätt och valbarhet i giftermäålsväg -— en fördel som alls icke bör försmås — tycker jag. Anreps adelskalender gifver derjemie vid handen, att ett högst betydligt antal frälsemän redan tagit sina husfruar af fofrälset extraktion. Viscerligen ha!va härigenom svåra mesallianser i träffat, och många barn ha derigenom blifvit Senarmadet (det heter så på adelsspråket, då adliga barn födas af ofrälse mödrar); men genom dessa giftermål ha dock stora rikedomar införts I adliga familjer, hvilka annars ganska säkert kommit på k eken. Också betraktades förslaget af majoriteten på riddarhuset från ckonomiskt-praktisk s punkt, och bifölls till keder för ridde i rjelfve och, eom jag hoppas, fill stor nytta för deras barn och barnebarn, allt intill tredje och fjerde led. För våra hierarkiska stats-kyrkoväktare var lagu!skottets giftermål ag naturligt vis rent af en styggelse. Biskop Annerstedt komp. kände på six att förslaget innebor Ise början (i en stor brytning, och Stocke der. — Doktor Runsten lade än mindre känslor, och betecknade giftermålen m kristna och judar såsom både hedniska och untikristiska. Då de afstympade bibelspråken icke räckte till för bevisningen, anlitade han Tacitus och serverade sina ståndsbröder med långa citaband på sia: ter ur nämude författare, hvilken — så försäkrade den lärde doktorn högtidligt — öfver våra germaniska förfäder upprest det yppersta monumentet i nyare histor en, Om riksarkivarien Nordström va rit tillstäles skulle han utan tvifvel icke underlåtit att protestera mot doktor Runstens tilltag att räkna Tucitus bland de nya:e historieskrifvarne, men de högvördige nöjde sig med att i mjugg s.ratta ät den lifvade talaren, och lå:a fem vara jemnt, för den goda sakens skall. En omständighet ekall. tvifvelsutan. högligen förundra farbror — den nemligen, att ingen at de två som i det högvördiga ståndet hade så pass mod att tala för förslaget, åberopade Martin Luthers yttranden om äktenskapet. Jag kan dock lupplysa om orsaken dertill och den är sannerligen i hög grad betecknande för vår nuvarande hierarki. Vid en ieke-offentlig öfverläggning inom pre: steståndet rörande förslaget tog sig en leet EJ damof — en teologie doktor till på kö — det orådet före, att uppläsa åtskilliga stycken ur Luthers predikningar, hvari denne i en så frisinnad anda yttrat sig om äktenskapet, och så ovedorsägligt bevisat att det allenast var en borgeriig institution, att de högvördige dervid grepos af den djupaste fasa. De anmodade ståndsbrodren enträget och allvarligt, att icka i ett. kommande plenum gilva offentlighet åt de betänkliga lärosateer som Luiher predikat, icke försiöra ståndets position och icke kompromettera — den gamla kyrkofadren. Derföre nämndes ej vidare ett ord om Luther och hvad han: sagt i saken. Det kommer visst icke att dröja länge, innan våra puseyiter at den lundensiska skolan på Luther och hans skrifter få tillfälle att använda det bekanta katolska ulropet om bibeln: Bättre vore att Luther vore bränder än af hvar man kän der! Då doktor Gameelius under diskussionen i ståndet lät undfalla sig några välvil3 . ra J liga ord om eftergifvenhet blef han derföre skarpt tillrättavisad — (fy — mentet man — eftergifvenhet vore feghet. Men då blef den gamle Engelbrektsskalden vred, och protesterade mot en sådan beskyllning att i hon vore feg, erinrande derjemte ett; han icke var van att strida Ymed sädana va: pen4. Kyrkoherden Otterström, som icke heller är blyg af sig, och som äfven förordade förlagets syfining, fick emellertid yttra sig. onöpst. Men nog får han vänta på sidenhatten tills alla enbären bli mogna. Totalintrycket af presteståndets förhand-; lingar i frågan blef att de högvördiga hiererkerna påtagligen äro hemfallna under nå-: gra outredda naterkraftor? och alltmerå bli utsatta för, hvad på navigationsspråket kalilas ?kompassens missvisning?. — En färsk tilldragelse häntyder också derpå, att de ha I starka förkänningar af en förestående kris, och, j uppriktigt taladf, de arbeta sannerligen med I otörklar ig ifver på framkallandet af en sådan. — Häromdagen hade ett bärvarande I gille? sin högtidsdag. ?Resande landsmän? togo del deri, och naturligtvis föreslogs äfven deras skål. q En sidenbebattad högvörI dighet anmodade3 att besvara skålen och I han inledde svaret med följande betydelse: fulla ord: Ehuru här fiaonas många ut, märkta talare, torde det kanske ej vera olämpligt att skålen besvaras af mig, emedan jag tillhör ett stånd, hvilket man verkligen synes vilja så-fort som möjligt försätta på resande fot — -—? i: I borgareståndet föranledde också förslaget om giftermål mellan kristna och judar lyckan förföljer mig alltid. Rasande täck flicka, moster, mycket blond, hy som mjölk och bär, och ögon som — som — jag vet inte hvad, men vackra voro de. Jag flam