Aftonbladet – 24 december 1862, sida 3

ligen förklarade talaren sig vilja för det vittra samfundet vördar dsfalt böja sitt hafj vud, men det förekom mig såsom skakade ihon derjemte på lejonmanen. Det varicke ett lätt löst problem för talaren, att troget i framställa sin företrädares Israel Ivassers skaplynne äfven såsom politisk person. Men kså i det afseende fullgjorde han sitt ålignde m d lika stor frimodighet som talung, och Get torde vi tvifvel underkastadt om någon annan talare Over IH vasser med större hvad kejsaren tillhört. ; Ena pikant episod, strängt taget mindr inskränkt inom det allvarsammas område, inträffade då grefve Manderström först uppläste valda stycken ur de prisbelönta skrifterna och direktionen derefter till lektor Herman Bjursten öfverlemnade tre små prismedaljer för lika många skaldestycken — och komplimenterade denne för den omvexling i tonarter , som ban låtit höra och som ej låtit förmoda samma författare till de upplästa dikterna, vittnande om Sen sällsynt förmåga att Omströ dessa vackra froser frams ymtade dock likasom ett erkännande af att den viltre areopogen råkat ut för en liten mystifikatien, och jag tyckte verkligen att det leende, som spelade på direktörens, på å hr Bjurstens egna och på åtskilliga åhörares se LLYN UME telse derpå. Emelleriid framkallade hr Bjur stens ovarliga lycka i medaljväg ett roligt infall af en annan Apollo-son. gg den nu inträdande vintern, yttrade han, är Herman Bjursten bestän:de den skickligäste slantfiskaren. Farbror har väl läst i tidningarne att bi Ne i Poitiers lyckats få reda på en hit ills alldeles okänd relik, medelst hvilken han af de lättoch rätt-trogna hoppas kunna inkpssera minst 400,000 franes tillen kyrkobyggnad. Måtle det nu ej gå med bemälte relik som med en annan sådan, hvilken finnes i vårt kära fädernesland. Dermed är förhållandet sålunda : Då Skifvarps kyrka i Skåne, uppbyggd under katolska tiden, kärom året skulle repareras eller ombyggas, påträffades under altarfoten i ett särskildt dertill 1nredt rum ett väl bibebållet skelett af — en hand, naturligtvis ar ett helgon, och följaktligen en dyrbar relik, som otvitvelaktigt gjort stora underverk och af många tusen rättroende med djup rörelse blifvit pussad samt sannolikt inbringat rika gåfvor till kyrkan. Denna relik, i des minsta en al de elfvatusen jungfrurnas händer kanske, uppsändes till vilterhets., historieoch antiqvitets akademien och förseddes der med n:r 1929. Men derförinnan, eller efteråt, det vet jag icke, fick professor Anders Retzus tag i handen. Han såg på den der relikhanden en siund, började skratta, såsom han plägade, då han blef glad öfver en upptäckt, och sade: Kors, den der reliken är minsann ingen hand. utan höger baktass af en skälbund (Phoca Vitulina). Pe; sittingen är det icke precist som jag säger. Och för säkerhetens skull gjorde Retzius derom egenhändig antecknivg på f. d. reliken. Men nu: Lycka till glad julhelg! Tillgifnast Tvar Biå.