Aftonbladet – 24 december 1862, sida 3

sannt. Men iag lemnar nu första våningen åt silt öde och beger mig upp i den andra. Der brinner brasan lika munter som förra julen, och der herrskar fröjd och glädje lik som då. Den blonda Amalias fina dreg örete i dag ej den ringaste skugga al vemod, och för att vara fullt uppriktig, har denna skugga försvunnit alit seden Victor i somras med heder tog graden, försonäde sig med sin farbror. och erhöll en : ocentur, eller adjunktur, eller något sådant der; jeg har ej, och har aldrig haft r.da jå de der lärda sakerna, och detsamina kan det också vara, ty universitetet lär väl ej blifva flyttadt i min tid, och så änge Upsala har privilegium på att vara lärdomens stad, så måne väl vi Sockholmare ha rättighet att vara olärda. Hved som emellertid är säkert, är alt Victors embete, hvad det än må heta, ej är särdeles inbripgande, en sak som dock af hans goda onkel förklarades betyda alldeles ingenting, 4ty4, sade den hedersmannen, har icke universitetet råd att löna honom, så har jag. Den lilia Amalio, hon tittar jemt i fönstret och ser så skälmektig ut, så att j:g vill slå vad att Vietor ej kunnat tiga, utan n vet bestämdt af att både han och hans cbror komma dit i afton. Det skulle annars vara en syrpris, en slags julklap-, besiäende i oförväntade gäster, fästmannen och onkeln. g Och tredje våningen, den, der fönsterna iro alldeles midt emot mina egna, och der jag så väl kan se in genom. de klura rutorna, hurn är det väl der i afton? Visst tändas der ljus, visst söker man alt göra sig 0 julhöjd, men den unga modren sitter djupt sorgklädd, med sitt yngsta barn på knäet, som vånad betraktar de tärar, hvilka sakta rulla utför hennes kinder. Mannen läser högt ur en stor bok, jag tror det