Aftonbladet – 13 december 1862, sida 2

0 8 TO OA 4 dast med en ytterst knapp wajoritet, gilvit på förslaget om rättighet för mosaiska tros j bekännare som äro infödda nska män; att deltaga i val till ri a har, som; det var att vänta, i landet väckt en stor och allmän förtry som ger sig luft inom rre delen af landsortspressen. Så yttrar; Göteborgs Handelstidning: I När man vet att mosaiske trosbekännare iro äktade samhällsmedlemmar af de kom. muner de tillhöra och att de der vid mångfaldiga tillfällen emottaga de ofta ganska besvärliga förtroendeuppdrag, som kommu nerna hafva att lemna, samt då de hädanefter komma att såsom stadsfullmäktige ut ölva elt väsentligt inflytande på kommu-j nernas angelägenheter, så blir orättvisan af deras uteslutande från rättigheten att deltaga i riksdagsmannavalen så mycket större. Det tyckes väl, som de kommuner, hvilka ega den särskildta kännedomen om! dess sina medborgare, borde ega vit-ordiförenämnde fall; men ursäktligt vore dock om bondeståndet, som af mosaiske trosbekännare kanske icke känna andre än de kringresande polska judarne, skulle döma anhorlunda. Nu har dock detta ej varit förhållandet: det harj: varit presterna förbehållet att äfven här fälla den orättvisa domen och motarbeta den all1. männa meningen. Och deröfver bör man visserligen ej för undra sig; fastmer förvånas man när något enstaka fall i annan anda från detta stånd förspörjes. Det tillhör dess historia att hafva I. motarbetat nästan ala de reformer, som på sednare tiden dock lyckats vinna framgång: och hvaraf nationen sedermera befunnit sig väl. Om man tror, att den sinnesstämning, som derigenom hos folket inträdt med afseer å presteståndet och som gifvit sig luft vid innevarande riksdag på ett ga otvetydigt sält — om man tror att detta inkar på det högvördiga ståndet, så missfager man sig. Dess förkämpar synas fast-i. mer göra sig en ära al alt trotsa den all männa opinionen, likasom samma stånd beter sig 1 andra Jänder, der man ser presterna uppträda, och slå den allmänna meningen i synen. Göteborgs-Pos ; i ; en ysdtrar i samma ämne: I, Presteståndet har återigen gifvit prof påj, denna ensidighet, omedgörlighet och exklu-; sivitet, som hittills under så lång tid ut-11 j E j j j i märkt det och bragt ståndet till den punkt af opopularitet, att det afalla betraktas med ovilja. Ståndet har nemligen altslagit det tjugonde i ordningen af de hvilande grundlagsändringsförslagen, det ?om ändring 118! riksdagsordningen, att mosaiska trosbekännare må erhålla rättighet att deltaga i riksdugsmannaval4. Det skall bli afeti visst). intresse att se, på hvilka grunder de hög-l vördiga fattat detta intoleranta och för na-). tionen i sar ning nedsättande bestut. Lyck-). ligtvis hoppas vi, att man i utlandet är åt-1. minstone så pass bekant med våra riksdagsförhållanden, att man vet, det presteståndet i de flesta frågor står gentemot den allmänna opinionen inom landet och dermed äfven mot de folkvalda representanterna; vi hop-1 pas deta, på det icke svenska folket mäl kunna förebrås för denna oefterrättliga, okristI liga och opolitiska intolerans. j Det vittoar om besynnerliga begrepp angående skyldigheter och rättigheter, då man fordrar utaf vissa af landets inbyggare, detlc de skola i sin mån (hvilken ingalunda ärit ringa, alldenstund de mosaiska trosbekän-s narne i allmänhet äro driftiga och sparsam-le ma, samt derigenom veta förskaffa sig ett välstånd, som fordrar deras ej obetydliga del i de allmänna utgifterna) bidraga till del offentliga utskylderna, utan att ega räuig-S het att ens gifva sitt förtroendevotum tillj den eller dem, som skola deltaga i rådsta-l! c ö gen om desammas användande. Då de mosaiska trosbekännarne ingalunda kunna gas stå efter ga medborg i bildning, utan tvärtom gerna och lighet deltaga i en del ullmänna v samt sjelfva äro allt annat än proselytmakare, så är det en djup orättvisa emot dem, att vilj utestänga dem från ens valrätt, om än må vara att presteståndet — hvars tillvaro vi hoppas ej skall bli särdeles långvarig, huru mörkt det än kan synas — ej kan fördraga mosaiter såsom valbaraX, af fruktan at smittas utaf beröring med dem såsom kolleger. Men ej nog dermed, det är äfven opolitiskt, att så stöta ifrån sig krafter, hvilka möjligen skulle kunna bli staten till storn nytta. I våra dagar tyckes man i audral? il hafva kommit till den principen, att dugligheten bör begagnas hvar helst denÅ finnes, såframt den eges afen välfrejdad, atj! sina medborgare aktad person; hvarför skall då ej dugligheten få göra sig gällande älven inom riksförsamlingen, åtminstone me-In delbarligen genom valrätt? Vihafva haft ex I empel på, buru mosaisk trosbekännare kun-S nat anses användbar i komitå för uppsättande af förslag till ny lag, hvilket sedermera af K. M:t framlägges för ständernaS och öfver hvilket älven presterskapet debat terar — utan att landet deraf lidit, men tvärtom komiten dragit nytta af den insigt den främmande trosbekännaren lagt i dagen. Då denne kunnat vara till komittledamot qvalificerad, låter det ej äfven dåla tänka sig, att han skulle kunna, utan men för staten,deltagae i valaf en representant, som blanti anvat äfven skall behandla det komitå-l 1 betänkande, i hvars uppsättande han delta-1e oit, eftersom han på inga vilkor kan sjelfla lå inom riksförsamlingen försvara sina sat-. ser? Det tyckes som att han dertill ingalunda skulle vara fullkomligt inkompetent, 4 oaktadt presterskapets förmenande. n Det är isannihe mera än sorolist. att se. iv ör a DD tj HA AA FR RER Fr