Aftonbladet – 13 december 1862, sida 2

Du är mig ingen tack skyldigt, sade Magdalen. Jag säger dig ännu en gång att vi blott ömsesidigt hjelpa hvarandra. Jag har ganska litet pengar, men dock tillräckligt för att lemna dig hvad du behöfver, och jag gör det utan tvekan. Jag har fört ett olyckligt lif; jag har gjort dem som lefvat tillsammans med mig olyckliga. Jag kan ej en gång göra din lycka, utan att derjemte locka dig till ett nytt bedrägeri. Nej nej du är icke felaktig. Sämre qvionor än du skola villigt bistå mig om du nekar det. Besluta dig för saken eller ej, alltsom du behagar, men tvesa ej vid att taga emot penrgarne. Lyckas jag i mitt företag, så skall jag ej kom:ra att behöfva dem. Misslyckas det... Hon tystnade, steg häftigt upp från sin plats och dolde sitt ansigte för Lovisa genom att gå bort till spiseln. Misslyckas det, fortfor hon, medan hon vårdslöst värmde sin ena fot vid kanten af eldstaden, eå skulle alla pengar i verlden ej vara mig till något gagn. Grubbla ej ölver kearjöre, grubbla ej alls öfver mig, länk blott på dig sjelf. Jag vill j draga någoa fördel af den bekännelse du gjort nig: jag vill ej heller öfvertala dig. Gör såsom du sjelf tinnor t. Men kom ihog en sak, mitt beslut är fattadt; intet hvad lu kan säga eller göra skulle kunna ändra let. Hennes sätt i att bestigt lemna sin plats rid burdet, set förändrade uttrycket i henes röst, då hon sade de sitta orden, syntes öka Lovisas villrådighet. Hon samsnknäppte hårdt sina händer. fyetta har kommit så häftigt öfver mig, ådig fruX4, sade hon. Jag är svårligen restad att säga ja. Och likväl är jag vär an rädd...