Aftonbladet – 9 december 1862, sida 2

AA AMPERE TAR AT Ae AR OEI MER PIA des en aria af Halevy med förtjent bitall) och hr Pettersson spelade Spohrs åttonde konsert (sängscen) ganska förtjenstfullt, men den mästerligt skrifoa kompusitionen tager; äfven en mästare i anspråk vid utförandet. Invigningssång. (I ett slutet sällskap af vetenskapsmän, litteratörer och artister, som nyligen bildat sig i bufvudstaden och som vid ett samqväm i lördags afton antog namnet Idun.) En forntida bard skulle sjunga i qväll Till harpans klang, Au sången i prakt öfver dalar och fjell Som stjernskott sprang, Vid tanken uppå det glada förbund Som nydanadt står i denaa stund, Och högt skulle slagen ljuda Som fogelns i vårklädd lund! En nutidens tarfliga litteratör Vill på sitt vis Ock fira den stund, som oss samman för, Med sångens pris. Men högstämd som bardens hans sång ej är, Och harpolek älskas helt visst ej här, Och derför, J ädle gäster, sOrd, ord blott han till er bär! Den flygtiga tid står som vanligt på språng Med vingad fart, Och en halftimma, annars kanske rätt lånz, Här flyr så snart! Och längre, så var den stiftade lag, Ej räcka får något föredrag —— Jag hoppas att mitt swall taga Blott en qvart af vår första dag! — Vi gingo, en hvar, på vår urgamla stråt I Birgers stad, En läste, en dret, en sig fröjdade åt — Gud vete hvad! En skref poesi, en gjorde musik, En målade taflor med färgprakt rik, En annan skref recensioner Och en obducerade lik! På scenen stod en uti bjelteskrud fram Vid bifallsbrak, En stridde helt orädd bland luntors dam För ljusets sak. En lefde sin tid ibland blommor här, En gret i romanser vid skönhetens knän, En byggde pal!atser och kyrkor, En anvan högg hjeltar i sten! En höjde med kraft i politiska mål Hin stämma Cpp, ön ann tog frivilligt gevär, att få stål I dufvea kropp! På riksdacen en sitt forum fann, ön annu blott till sockenstämman hann, En nade för Garibaldi Och för Carl den tolfte en ann! Med ett ord sagdt. Det var lif öfverallt På andens fält, Men enam man stod helt lugnt och kallt Der man sig ställt. I förbifarten blott såg man hvarann, Men aldrig man mera än helsa hann, Och blott på hatten man spåren Af ett konstnärligt samlif fann. Man vexlade kanske ett likgiltigt ord, Ett nej, eit ja, Mellan akterna vid oprakällarns bord Och dermed bra. Man möttes kanske på ett schweizeri, Man på en supå gick hvarann förbi, Så vida ej midt öfver bordet Man svor vid ett whistparti! Då hördes en dag öfverallt i stan: En klubb vi få: Och alla ansågo idgen f-n Så apropos. Och hvar Gröna stugans? husvilla kund Fick glans i ögat och löje på mund, Och mången från målarklubben Fick friskare färg på stund. Så strålande glad månget ledsnadens rof Man såg alliren, Den fyllde ett länge kändt behof Den der iden! Från klassprincipen den vek utaf I det ett hem åt alla den gaf, Och enade skilda krafter, För kommande dagars kraf.