Aftonbladet – 9 december 1862, sida 2

men så dålig den också är, måste jag dock prötva den.? Tio minuter sednare hördes Lovisas sakta knackniog på dörren. Hon blef förvånad då hon vid sitt inträde i rummet ej fann. något annat ljus än det dallrande eldskenet. ?Vill ni hafva ljus, nådig fru?? frågade hon vördnadsfullt. Vi skola tända ljus om du sjelf önskar det?, svarade Magdalen, ?men ej annars. Jag har något att tala med dig om. Då jag gjort det, skall dulsjelf få afgöra huruvida vi skola sitta i mörker eller ljus.? Lovisa dröjde vid dörren och lyssnade förvånad till dessa besyvnerliga ord. Kom hit?, sade Magdalen och pekade på den lediga stolen; kom hit och sätt dig.? Lovisa närmade sig och drog ödmjukt stolen bort ifrån det r grannskapet till hennes matmor. Magdalen flyttade den dock i nästa ögonbhek tillbaka igen. Nej, sade hon. SKom närmare — kom ända fram till sidan at mig. Efter en hastig nervöstvekan lydde Lovisa. Jag vill ott du skall sitta bredvid mig, forttor Magdalen, Cemedan jag önskar tala förlroligt med dig. Om äfven förut det har funnits någon olikhet i stånd och vilkor emellan ose, så är den nu slut, Jag är en ensam qvinna, utstött i veriden utan rang och medel, och utan något annatstöd än min egen duglighet. Såsom vän kan jag ännu behålla eller förlora dig. På vårt ömeesidiga förhållande som matmor och tjenare måste det nu blifva slut.4 Ack, nådg fru, säg icke så; bad Lovisa sakta. Magdalen fortfor med sorgsen, men stadig röst: Då du först kom till mig, trodde jag ej att jag skulle komma att gilla dig. Jag har