Aftonbladet – 8 december 1862, sida 3

Dr Säve delade biskop Björcks åsigte och ansåg förslaget kunna bifallas till nytta föl I samhället. Då andra trosbekännare med fördel j kunna användas i privat: tjenst. böra heller inga s-tänkligheter möta att anställa dem i statens. Åtminstone bör det tillåtas, derlpersoner af evaneliskt luterska läran ej äro att tiligå. Fruktan j ör religiöst inflytande bör ej vara stor, om man lär öfvertygad om vår egen religions öfverlägserhet. Dr Ljungdal instämde med dr Rundgren om afslag. Grundlagens föreskrift är ett uttryck för och bekräftelse å principen, att staten vill anses för en kristlig och evangeliskt lutersk stat. Angående följderna är det klart, att hvad som medgifves en klass civila tjenstemän, äfven bör medgifvas andra, och slutet blir att alla civila tjenster måste dispenseras från före:kriften om renlärighet. Dr Gumeelius såg ingen fara iatt lemna undervisningen åt personer af annan tro. Den som hyste från statskyrkan afvikande åsigter, utan att derifrån ha utgått, kunde lättare sprida irrläror, än den som öppet affallit. För staten ton alltid en fördel att kunna ankta förmågor Då nöden står för man ändock använda de krafter som stå till Luds utan afseende å religion. Ett afslag på det Jilla som nu begäres, torde nästa gång framkalla långt större fordringar, och den man söker att mota i en dörr, torde lätt slippa in genom en annan, hvarföre talaren tillstyrkte bifall. i Biskop Millen talade jemväl för bifall och anmärkte att första steget i denna riktning skett genom 1861 års förordning; detta vore blott en konseqvens utan all våda, och som inträffar, om man än stretar deremot; stnder ej heller mot dissenterlagen, eftersom affälling ej skiljes från sådan tjenst, som utan fara kan inncehalvas. ; Prof. Carlson såg af förslagets anta-: ande heller ingen våda för kyrkan, som ej be iöfide ett så svagt stöd. Meningen har varit att sådana män böra bekänna den rådande religionen som kunde ega stort religiöst inflytande; detta är ej fallet med här ifrågavarande lärare och med läkaren, hvilka stå på gränsen till de! praktiska yrkena ; de äro dessutom redan inne i skolan utan att skada uppstått, och läkaren förgäter sällan sitt yrkes fordringar. Om kyrkan hyllar tvång, står den på en grund som ramlar. Biträdde förslaget. Biskop Annerstedt fann ej de anörda skälen hållbara. Frågan är om Sverge skall vara ett evang. luih. samhälle, om staten skall förhålla sig indifferent i afseende på sina medlemmars bekännelse. Undantagas några tjenster, måste steget snart tagas fullt ut och samma rättighet meddelas alla. Om kristendomen är den surdeg som skall genomtränga hela degen, som skall genomtränga alla menskliga förhållanden, måste den äfven genomtränga det högsta af dessa, staten. Tal. insåg visserligen att landet går en brytning till mötes, och att föreningen mellan kyrka och stat kommer att brytas. Men han ville ej att man toge ett steg då och ett då; de blott störa den nuvarande ordningen, utan att sifva grund åt den som stundar. Ännu är dock ng. luth. läran statsreligion, om än kilar äro drifna att lossa fogarne, och så länge måste rslaget afslås. Om en lärare heter, det, får vara vf annan tro, hvarför då ej alla utom teol. lekorer? Om skrymteri skadar mer än öppet motstånd, är ock en skrymtande prest arligana än en prest af annan lära. Men är detta något skäl? Den kristliga kärleken kräfver bifall, säger nan, men det allmänna har ock fordringar, som vetinga afslag. Jag vet att enligt den nya saternas ordning rättsstaten är förmer än den kyrkliga staten, men ännu är ej denna grundats erkänd, och yrkar jag alltså afslag. Prosten Janzon instämde. i Kyrkoh. Otterström ansåg den föregå-: nde talaren ha bevisat att frågan ej rörde ky: san utan den kristliga staten. Om man ser sacen ur denna synpunkt, blir resultatet annorunda. Förslaget afser att staten må kunna använda de bästa befintliga krafter för sådana tjenter, der religionsundervisning ej komme i fråga, och detta medför alldeles ingen fara. Det vore ex bestämdt bra att en jude vore lärare i muikaliska akademien, om han är skicklig, han lär ej hålla nägra föredrag om religionerna olikhet, om han än ssulle tala om himlamusik och sferernas harmoni. Första steget att bryta den k nesiska muren mellan oss och andra trosbekänrare var tillåtelsen att bo i landet, det andra utt deras barn fingo undervisas i våra skolor, let tredje var dissenterlagen. Man har sålunda jort allt för underlättande af detta förslag hvarned man må nöjas, ehuru det ej omfattar alla cirila tjenster. Yrkade bifall. Å Här afbröts diskussionen för att fortsättas på ftonen: I