Aftonbladet – 4 december 1862, sida 2

somm Till en vän i viken. Min bästa farbror kan omöjligen föreställa sig huru kroppsoch själsansträngande det är att nu för tiden vara riksdagsman: men likvist är dock detta bestyr en bagatell i jemförelse med att under motionstiden? vara de svenska folkombudens — åhörare. Såsom sådan föses man in, eller rättare sagt motas upp nära taket i ett bås, som erinrar både om hönsburen i Noaksark och ångskåpet vid Helgeandsholmen — och en sådan anstalt kallas helt anspråksfullt en åhörareläktare. Der slår man sig ner, om utrymmet så medgifver, på en ytterst smal och dito obeqväm träbänk. Snart börja de fosterländska — känslorna att stiga uppåt, temperaturen ökas hvarje minut, man förflyttas plötsligen till tropikerna och man hotas med qväfning allenast derföre, att man vill afböra och betrakta dessa ädla skuggor och vördade fäder?, hvilka anspråkslöst, men mycket oegentligt kalla sig nkets ständer. Plenum börjar. Ett långt protokoll. uppläses först: ledamöterna egna deråt icke den ringaste uppmärksamhet; de bjuda hvarandra snus — om de tillhöra samma sida, eller vända hvarandra ryggen, om de luta åt olika håll; samtalet blir högljudt, om ämnen, som huru vältaligt de än behandlas, just icke alltid äro inskrönkta till det allvarsamma? och följaktligen icke kunna bli föremål för svenska akademiens pröfning. Godkännes det upplästa protokoliet? — frågar preses. — Några matta ja! förnimmas — klubban faller och så är en statshandling justerad, färdig att till trycket befordras och gå till efterverlden på — kryddbodvägen. Derefter börjar motionsfloden framvälla. Den ena representanten efter den andra roNu upp, reser sig, ordnar glasögonen, eller våret, så att den kala hjässan sk: bli?väl öfverlagd, framdrager ur bröst eller byxfickan ett dyrbart manuskript — produkten kanske af flera genomvakade nätter — vecklar upp det med en viss gravitet, hostar, för alt rara rösten, och börjar afhandla något ämne värdigt icke allenast tänkarens djupaste forskning, utan äfven till och med fölkrepresentantens uppmärksamhe!? — för att begagna den på sin tid celebre legskipningsledamotens i Wäddö skeppslsg? riksdagsmannen Nils Insulin klasiska yttrande i en motion om sjelfspillingars bepepraTainens et är klart som dagen att flertalet motioner har till syfte att bota ett djupt gående vidt omkring sig gripande kräftsärt — eller i tid förekomma en riksolycka — eller Sskyndsamt aflyfta en tung börda; som fräter, hotar, förlamar eller förtrycker den högst beklagansvärda. svenska statskroppen. Åhörarne uppe i den lilla läktareburen — också patrioter naturligtvis — gripas af cjup smärta, men svettas derjemte väldeliga af häpnad deröfver, att det gamla kära Sverge tryckt af så många lidanden, hittills kunnat stå på sig så pass som net gjort. De högst ärade representanterna der nere i sälen taga saken lugnare — se visst icke modfällda ut — ty motgångarne ha luttrat dem, och de anisga derlöre blott! ett betänkligt utseende, snarligt det som de fyra och tjugu läkarne hade när de inträdde till Garibaldi för att vetenskapligt tvista om kulan satt qvar i foten eller icke. Våra statslysio:oger äro dock vida lugnare emedan de af erfarenheten känna naturens underbara läkekraft och följaktligen trösta. sig dermed, att om statskroppens krämpor