Aftonbladet – 4 december 1862, sida 2

Till guldkornen på riddarhuset vill jag äfven räkna justitieministerns replik häromdagen på de i presteståndet gjorda anfallen mot det nya straflagsförslaget. Berörde anfall, framställda under sedlighetenst täckmantel, buro vittnesbörd om de hög vördigas fullkomliga obekantskap med förslagews principer, äfvensom om de lämpligaste medlen för befordrande af religionens telgd och goda seder. Och dessa anfall, formulerade i några högvördiges yttranden till protokollet, hade presteståndet ansett sig böra kommunicera medstånden. Men en mera genom huden — jag törs ej säga: till bjertat — gående tillrättavisning har äl aldrig prestestäåndet undfått. än den som iherre De Geer meddelade dessa pkrist lighetens apostlar, som ännu drömma derom, att barbariska straffbestämmelser — ovärdiga vår tid — äro de enda verksamma. Tvifvelsutan skulle de högvördige uttryckt ein synnerliga tillfredsställelse med lagförslaget, om det inrymt qvantum satis andlig tortyr och alla, om t. ex. glöd ade kniptängs-nypningar i de högre strafforaderna — för lekmän isynnerhet. — Frih. De Geers replik var ett mästerstycke a! värdighet och allvar, af djupsinnighet och menniskokärlek.. Hans -föredrag är i hög grad behagligt och hans organ angenäm, med ett lindrigt drag af melankoli. Den snart Åutioårige grefve Anckarsvärd har äfven nu tagit norska frågan om hand. men inskränkt sig till bemödandet att upp väcka en storm — i ett vattenglas. Den gamle grefven vill nu endast sätta regeringen en smula på det hala. För öfrigt erinrade motionen omisskänneligt derom, att Prösten var Jakobs, men händerna Esaus. En talare — som ingen4 är dr Runsten i presteståndet. En storhet — i -det be fängda, eger han en oöfverträffad förmåga att aflifva hvarje fråga, för hvilken han yttrar sig. Då han begär ordet, gripas de högvördise synbarligen genast af en panisk förskräckelse. Somliga samspråka halfhögt. andra bege sig ut i samtalsrummet, doktor Björkman hastar ut i kanslirummet och tänder den kära snuggan. Alla andra äro be roende af tid och rum, men icke dr Run sten, ty han talar, vore än rummet tomt och längre än protokollet räcker. Härom dagen ville han till komplett evidens deducera, att till stadgandet i lagen, det allt som i socknen bo skola kyrkio bygga och uppehålla, borde icke pastorerna räknas. De borde deltaga efter matlaget, men öfriga i socknen efter hemmantalet.4 Det vore dessutom för märkvärdigt att då inga andra embetsmän äro plixtiga uppföra de lokaler. der de skola tjenstgöra, just pastorerna skola vara dett — förmenade doktorn. Slut ligen lade han ståndsbröderna på hjerta: att man (d. v. s. presterskapet) icke borde göra oupphörliga eftergifter; ty sådant slutade ej förr än man nödgades eftergifva — allt — dervid rösten erhöll samma dollring, som på gamla orgelverk åstadkom mes medelst ?tremulanten, En afton i förra veckan besökte jag on kel Gösta, som trots sina svåra giktplågor håller modet uppe. Vi språkade om de! geschvinta sätt varpå grekerna affärdade sin konung, och du öfriga monarkernas lik nöjdhet för sin bror och kusin — då tant Agneta instörtade anfådd och svettig. Nå kära Gösta — yttrade hon förtjust — nu ha då ändtligen vi eröfrat rådman Björck. En af dagarne går han in i statsrådet, och så blir det elut på det evinnerliga oppositionerandet hos borgarne, som alltid utgjort din förtjusning allt sedan den der fribytaren Petres tid — ja ha! så är det. Omöjligt, bästa Agneta — inföll onkel. Alldeles icke, Gösta I — fortsatte tan! med stigande häftighet. — Uppgiften bar jag från fullkomligt säker hand. Mamsell Språng, du vet, som bor hos mig, har träffat fru von Praat, hos hvilken en borgare riksdagsman hr X. logerar för 10 rdr i veckan med kaffe och uppassning. Denne har under tysthetslöfte fått höra af en annan ståndsbroder hr Y., som också blifvit djuji sårad af den der Björck hvilken insatte honom i ledighetsutskottet, att hr Z. med sina egna ögon sett, huruledes rådman Björck tidig: en morgonstund, då det knappt ännu var halftager, helt inkognito gick Storkyrkobrin ken uppåt, förbi högvakten och slank helt behändigt in i vestra slottsflygeln, der kungen ger förtroliga audienser. Der stannade rädman Björck så länge qvar, atthr Z.,som salt sig för att vänta ut honom, undertiden rökte upp tre stora regaliacigarrer och slutigen måste hemta fyra köttsmörgåsar och en halfbutelj öl från Dufvan, så att nog sick tre timmar åt innan hr Björck återvände med statsrådsfullmakten på fickan. — Tant gjorde nu ett uppehåll, för att hemta andan, kastade en triumferande blick på onkel och fortfor: Jaså, du tviflar, ser jag. Men då får jag äran upplysa dig, att hvad jag nu meddelat är lika säkert som utt jag skall lefva och dö såsom stiftsfrön; ty sannt är det, och tryckt är det, och r säkerhetens skull i sjelfva. Östgötha Corspondenten, som utgifves af Ridderstad, wilken sjelf är ledamot af borgareståndet, och som ännu aldrig lupit med limstången. Pill yttermera visso har Dagligt Allehanda Hiryckt hela historien om Björceks audiens os kungen, så att vi ha flera ojäfviga sanuingsviltnen att åberopa. Har du nu urladdat dig, Agneta? 4 sporde mkel Gösta med sitt vanliga lugn. COm så ir fallet — fortfor han — kan jag meddela lig den sorgliga underrättelsen att i hela len der audiersoch statsrådshistorien icke r ett ord sanning. Både Östgöthen och Dagigt Allehanda ha lupit med limstången; :egge ha varit utsatta för en grof drift, preist af samma skrot och korn som den för vilken Allehandas godtrogne korrespondent åkade ut då en sjjuf i Fahlköping inbillale honom att åen norske storthingspresidenhr Hostrup? (i tället för Harbitz)