Aftonbladet – 4 december 1862, sida 2

emwbetsmän al högljudda opjositionsherrar på riddarhuset är alltså icke så oäfven. TEATER. Schillers Dona Carlos har nu två gånger, i måndags och i går atton, gifvits på Mindre teatern och, sägom det med ens, på ett sätt, som, om också ej i allt, dock i det hela tillfredsställt alla billiga förväntningar. Alt gifva detta stycke med en fulländning, som sluter sig aldeles inti:l skaldens intentioner och den idealiska bild man vid dess läsning skopar sig af hvar och en af dess särskilda personer, är väl en sak som tå teatrar, ej ens de med de största ressurserna, mäkta åstadkomma. Sjelfva den ofantliga idrikedom, hvaraf nästan hvarenda dialog öfverflödar, är en af de svåraste stötestenarne. Den växer nästan till en störtflod, der skådespelaren löper fara att försjunka till en blott uppläsare af sin roll, om han ej besitter desto större förmåga att beherrska den. Härtill kommer att intrigen är en af de mest invecklade, så att det mång:n gång ser ut som om den ursprungliga tråden vore borttappad och en ny uppslagsända upptagen, hvarigenom naturligtvis skådespelarens förmåga att genom ett nyanseradt spel sammanknyta hvad som synes brustet på det mest ansträngande sätt tages i anspråk. Också fann Schiller sjelf nödigt att, till försvar mot beskyllningen att ej ha genomfört det ursprungliga motivet, sammanskrifva en kommentar till detta drama i Brefven om Don Carlos. Men erbjuder stycket sina vanskligheter för skådespelaren, har det äfven sina belöningar, och dessa i ännu rikare mått. Högre och skönare tankar her väl äcnu aldrig någon dramatisk författare lagt på sina personers läppar, och den skådespelare skall i sanning ega mycket litet af den sanne konstnärens anda, som ej deraf känner sig inspirerad och sporrad till en ädel och skön framställning. Titelrollen utföres af hr Ahlström, en ung skådespelare, som här har sin första rol af större betydenhet. Under dessa förhållanden få anspråken ej ställas för högt. Vi skulle kunna anmärka åtskilliga ojemnheter i spelet, såsom här och der en för tvär öfvergång och några andra inadvertenser i deklamationen, äfvensom en benägenhet ati adoptera ett affekteradt uttal af somliga ord, hvartill de mönster, efter hvilka han synbarligen bildat sig, ej sällan göra sig skyldiga. Men derjemte är det ej mera än rättvisa alt erkänna, att debutanten var genomträngd af sin rol, och om han också ej fullständigt lyckades gifva uttryck åt den lidelsefulla glöd, den våldsamma slitning mellan passionen och fosterlandskärleken, som göra denna rol till en af ej ringa svårighet, inlade han dock i sitt spel en värma och en ädelhet, som gjorde ett mycket angenämt intryck och berättiga till goda förhoppningar. Markis Posas stora roll gafs af hr Pousette. Det syntes tydligt att han deråt egnat mycket bemödande och man fann med tillfredsställelse i de första scenerna att hr Pousette gjorde silt bästa att söka in lägga i sitt spel den sans och frihet från deklamatorisk svulst, som i denna roll mer än någonsin fordras af skådespelaren. I den stora scenen med kungen i 3:dje akten saknade man den dock tyvärr, och mycket af intrycket af denna herrliga scen gick derigenom förloradt. Hr Torslow såsom konung Filip och fru Kinmansson såsom drottningen voro båda, det är öfverflödigt att säga, förträffliga. MM Forssman gat prinsessan Ebolis svåra roll med lif och glöd. Äfven de öfriga mera framstående rollerua, hertig Aibas (hr Åhman) och Lermas (hr Lagerqvist) gåfvos förtjenst fullt. Hr Bjursten3 öfversättning, efter hvilken stycket gilves, synes, så vidt man under pjesens fortgång är i stånd att bedöma den, troget sluta sig till originalet och utmärkta sig för ett rent och vackert språk.